Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Steckzén, Birger, Johan Baner, anmäld av Uno Willers - Stolpe, Sven, Människan själv, anmäld av Gustaf Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
förelsematerial och med tvivelaktig pregnans
talar om dennes ”förbindelser på vänster hand”.
Vid rehabiliteringsförsöket gentemot
Oxenstierna gick Björlin utan tvekan för långt, och
Steckzén har här kunnat klarare belysa
rikskanslerns syften och därmed även rättvisare
fördela ansvaret. Fråga är väl om man ej
skulle kunnat gå ännu ett steg vidare.
De anförda anmärkningarna få dock ej
undanskymma det faktum, att man här har att
göra med ett arbete vilket som ett
fackmannens bidrag till den populära biografiska
litteraturen bör med tacksamhet mottagas.
Uno Willers
Kristen kulturkritik
SVEN STOLPE: Människan själv. Bonniers.
3:—.
I sin senaste bok — liten till omfånget men
icke desto mindre synnerligen innehållsrik —
diskuterar Sven Stolpe på sitt intressanta och
medryckande sätt ett antal viktiga sociala och
mänskliga problem.
Stolpe bekänner sig till demokratien; han
har ingenting till övers för ”systemet av
mytsuggestioner och slapp underkastelse”. Med
demokrati menar han en anda av
”objektivitet, gemenskap, ansvar, tolerans, lojalitet,
samarbete”. Men om de demokratiska idealen
alltså ha hans fulla gillande, så är han i
högsta grad kritiskt stämd mot demokraterna.
Det har enligt Stolpe inte lyckats
demokratien att framskapa en tillfredsställande
människotyp. Överallt gapar en skrämmande klyfta
mellan liv och ideologi. Vad är det egentligen
för människor som kalla sig för demokrater?
Stolpe ser vart han vänder sig
”maskmänniskor”, som äro oförmögna att etablera
gemenskap, ”protestmänniskor”, som använda
de demokratiska idealen att slå sina
medmänniskor i huvudet med, och
”åskådarmän-niskor”, som kräva allt av andra men
ingenting av sig själva. Den fina demokratiska
livsåskådningen är alltför ofta bara till för att
dölja och kompensera det egna livsnederlaget,
den egna bankrutten.
Det förefaller dock som om Stolpe
svartmålade för mycket. Man får faktiskt intrycket
att han menar att det bara finns skojare och
falskspelare i de demokratiska staterna. Men
nog existerar det ännu mycken äkta demokrati
och många sanna demokrater, beredda att
offra livet för sina ideal. Stolpe säger, att
”ungdomen världen runt med förakt vänder
sig från friheten”. Detta är gudskelov inte
riktigt.
Men trots överdrifter av detta slag är det
mycket som är berättigat i Sven Stolpes
kulturkritik, och jag ser inte vad man skall
kunna invända mot det krav på
överensstämmelse mellan liv och ideal som han kommer
med. Idealet skall som Vilhelm Ekelund säger
levas, det måste resultera i ”levnadsform och
karaktärsform”.
Mot maskmänniskor, protestmänniskor och
åskådarmänniskor ställer Stolpe upp bilden av
den kristna gemenskapsmänniskan, som
kännetecknas av radikal ärlighet och entydig
uppriktighet, som är fullkomligt ojagisk och saklig,
som ej skyr att ta på sig ansvar, aldrig kräver av
andra vad hon icke först krävt av sig själv och
inte har behov av någon kompensering, emedan
hennes liv är fullkomligt positivt och
spontant. Detta oxfordsrörelsens speciella
män-niskoideal skall ej diskuteras här. Även de
som ha en från Stolpe avvikande mening om
ett och annat torde dock vara ense med
honom i det väsentliga, nämligen om
nödvändigheten av en konsekvent kristen
kulturpolitik. För den som har ögon att se med och
öron att höra med blir det med varje dag
alltmer klart, att vi — för att använda Alf
Ahl-bergs formulering vid höstens Sigtunamöte —
ha att välja mellan en kristen kultur eller •—
ingen kultur alls.
En sak som man får vara Stolpe mycket
tacksam för, är att han rättar till ett gammalt
missförstånd beträffande kristendomens
inställning till sexualiteten. Kristendomens
kritiker påstå ofta, att den kristne måste betrakta
driften som ”syndig”. En känd svensk läkare
har nyligen försökt lansera termen ”kristen
eunuckism” som beteckning för de kristnas
förhållande till den kraft som Schopenhauer
karakteriserat som vitalitetens brännpunkt.
Stolpe framhåller — och här kan han stödja
sig på vederhäftig vetenskaplig forskning —
att den asketiska synen på driftlivet är grekisk
och icke kristen. Hos den kristne behöver
driften varken degraderas, trängas bort eller
820
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
