Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Stolpe, Sven, Människan själv, anmäld av Gustaf Lundgren - Palmborg, Stina, Ernst Westerlund, anmäld av Gustaf Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sublimeras: ”Driften är fri, använd den som
du vill, låt den fritt spela och ge livet glans
och värme — bara du ser till, att den icke
dras ned till oärlighetens och själviskhetens
lågplan.” Gustaf Lundgren
En läkekonstens storman
STINA PALMBORG: Ernst Westerlund. Natur
och Kultur. 8: 50.
Den allmänna meningen skiljer på läkare
och ”kloka”. Läkarna äro sällan ”kloka”, och
de ”kloka” äro sällan riktiga, legitimerade
läkare. Ernst Westerlund — på sin tid
världsberömd stadsläkare i Enköping — var
emellertid för ovanlighetens skull en läkare som
samtidigt var ”klok” eller en ”klok” som var
riktig doktor, vilket man vill. Att de ”kloka”
ibland ha större framgång än läkarna beror
på att de ta hänsyn till något som den möderne
läkaren ofta försummar, nämligen den lidande
människan. Detta var också hemligheten med
Ernst Westerlunds läkekonst. Han förstod att
det är människan själv det gäller, han
behandlade människor och inte bara sjukdomar. Med
genial skarpblick insåg han att hälsa och
sjukdom ha något med moral att göra, och att
läkarens viktigaste uppgift är att hos patienten
väcka och stålsätta viljan till hälsa. ”Strid
ärligt!” sade han till de sjuka. ”Strid mot det
onda och dess inflytande. Man skall bryta sig
igenom sjukdomen!”
Westerlund var att börja med mest
intresserad av kirurgi och gynekologi men övergick
senare till neurologien, och på detta område
vann han sina stora segrar. Han var en av de
första läkarna i vårt land som togo itu med
behandlingen av nervösa sjukdomstillstånd och
som hade klart för sig, att ”nervositeten” är en
verklig sjukdom och inte bara ”inbillning”.
I mångas ögon framstod han som en
undergörare, och hans beundrare ville gärna omge
honom med trollkarlens nimbus. Dock fanns
det inte ett spår av charlataneri hos denne
enkle, i alla hänseenden solide stadsläkare.
Han var fullständigt fri från all mysticism,
han krävde inte av sina patienter att de skulle
ansluta sig till någon mystisk frälsningslära
eller tro på någon ny metafysik eller
modefilosofi. Behandlingen gick ut på att stärka
patienternas livsmod och allmänna vigör och
att bringa dem i kontakt med livet och
verkligheten. Westerlund använde sig i stor
utsträckning av så kallad arbetsterapi.
Patienterna sysselsattes i verkstäderna, i
trädgårdarna, i vedbodar, bagerier och smedjor i
Enköping. Invånarna i den goda
pepparrots-staden kunde inte säga ”my house is my
castle”, ty när som helst kunde doktorn stiga
över tröskeln med en elegant herre och säga:
”Detta är greve A. Han vill hugga en famn
ved åt er och bära upp i köket allt bränsle
ni behöver under ett par månader.” Kortspel
och patiensläggning ansåg doktorn vara
utmärkta medel att lugna nerverna, och det ålåg
föreståndarinnorna på sjukhemmen i staden
att stå patienterna till tjänst med
undervisning. Nervösa unga flickor blevo inte sällan
ordinerade att spela priffe. Det hjälpte inte
att protestera med en hänvisning till sin mera
djupa och allvarliga läggning. ”Just därför”,
kunde Westerlund replikera, ”just därför; från
och med i kväll tillhör hon det och det
priffe-laget.” Till den originelle mannens egenheter
hörde, att han kallade alla patienter för ”han”
eller ”hon”, vilken samhällsklass de än
tillhörde.
Patienterna voro legio, ty de voro många.
De strömmade till Enköping inte bara från
hela Norden utan från hela Europa, ja, från
Sydafrika och Australien. Och över dem alla
sken Enköpings sol, alla blevo de föremål för
doktorns stränga välvilja. Dem han inte kunde
bota hjälpte han att bära sjukdomen —
sannerligen inte det minsta. Själv bar han en
oerhörd arbetsbörda. Dörrarna till
mottagningsrummet öppnades klockan 5.30 på
morgnarna, och besökarnas antal uppgick i regel
till sextio personer om dagen. Därtill kommo
de många sjukbesöken och ronderna på
sjukhemmen. Ännu två dagar före sin död vid
åttiofem års ålder 1924 åkte den gamle
doktorn ut på sjukbesök i sin lilla enspännare.
In i det sista stod han på sin post. Vad som
höll honom uppe var medvetandet att lidande
medmänniskor behövde honom. Goethe skrev
en gång om läkaren: ”Ich sage dir, mein Kind,
ein Chirurgus ist der verehrungswürdigste
Mann auf dem ganzen Erdboden.” När det
gäller läkare av Ernst Westerlunds mått skriver
man gärna under satsen.
Stina Palmborgs bok om Enköpingsdoktorn
821
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
