Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Horn-Heybroek, Brita, Folk och färg, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
En reserapsodi
BRITA HORN-HEYBROEK: Folk och färg.
Gebers. 10:—.
Det är inte var dag man får en bok i
handen, som man så oförbehållsamt kan
rekommendera som Brita Horns ”Folk och färg”.
Det är inte bara en vacker bok med massor av
illustrationer och en intressant bok, full av
kvickögda iakttagelser och roande episoder,
utan också ett fulltonigt uttryck för ett
ohämmat temperament. Spontaniteten och äktheten
är inte att ta miste på. Författarinnan har
inte slagit sig ned för att med berått mod
göra en bok, utan språket är för henne ett
lika naturligt uttrycksmedel som färg och
linje. Det är inte några exotiska länder hon
har besökt, och hennes resroute avviker inte
nämnvärt från turistens vanliga färdväg, men
hon har haft den förmånen att kunna följa
sin nyck och stanna, där hon trivts, och gå
förbi det, som inte har lockat henne.
Boken börjar i Grez och slutar i Bari. Det
finns inget annat skäl, varför den skulle börja
och sluta just där, än att det har passat
författarinnan bäst så, och man kan tillägga, att
det passar läsaren också alldeles förträffligt.
Man har fått en lagom dos av söderns färger
och dofter. I Grez går hon på jakt efter
minnen från den svenska målarkoloniens tid där
nere, och det visar sig, att Carl Larsson är
den som urinvånarna ha det starkaste
intrycket av. Något väsentligt nytt om C. L.
eller de andra har hon ju inte lyckats få fram
ur de vaga minnesbilderna, men hon har i
stället målat upp en fräsch bild av miljön och
människorna. Att en målarinna har skarpt
öga för färgernas spel och de skiftande
dagrarna, är ju inte så märkligt, även om
förmågan att samtidigt återge dem i njutbara ord
hör till de mera sällsynta, men Brita Horn är
också fysionomist, och på några rader kan
hon ge en levande bild av en människa, ofta
med förstucken humor. Från det idylliska
bylivet i Grez drar hon in till Paris med sina
målargrejor och sin anteckningsbok.
Resultatet av ett par månaders strövtåg blir några
impressionistiska glimtar av stadens liv i stil
med bästa franska filmtraditioner samt en
exkurs över det parisiska skrattet, som
träffar något väsentligt i franskt psyke.
Höstdimmorna driver henne söder ut, och
resan går i etapper över Genua, Camogli,
Rom, Neapel, Palermo och Girgenti för att
sluta i Apulien. Överallt får hon vänner och
kommer befolkningen ganska nära inpå livet.
Och med penna och ritstift drar hon upp
profiler av de mer eller mindre pittoreska
figurer hon lär känna, medan hennes pensel
fortsätter att fånga de skiftande landskapens
färgspel. I Frankrike hade hon bara sett
individer, skriver hon, men i Italien får man en
känsla av att röra sig bland grupper. Sällan
ser man en italienare stå ensam. I Italien kan
man inte längre förhålla sig så sorglöst fri
till historien som i Frankrike, överallt bildar
den en oundgänglig bakgrund till det levande
nuet, där den inte rentav tränger sig inpå en.
Frankrike är idyll och individ, Italien
monumentalitet och massa — ungefär så skulle
man kunna sammanfatta författarinnans
försök att karakterisera de bägge länderna. Det
förefaller nog, som om hon skulle känna sig
mest hemma på det förra stället, även om hon
fördelar sina sympatier med tillbörlig oväld.
Och den som själv förälskat sig i det mäktiga
perspektivet från sluttningarna ovanför
Girgenti, instämmer helt i bokens slutrader:
”Sicilien, ja, det minnet kan inte liknas vid
något, ty dit far jag tillbaka vid första
tillfälle. Till Agrigento.”
Till slut ett par ord om illustrationerna, som
till övervägande del utgöras av
författarinnans egna alster. I de reproducerade
målningarna gör sig frånvaron av färg alltför
starkt kännbar, men så mycket livligare
intryck får man av teckningarna, till exempel
”Pincio”, sid. 109, med det dallrande
solljuset bland palmer och pinjer eller
”Cam-pagnan”, sid. 144, där landskapets karaktär
fångats i några snabba drag. Betecknande för
författarinnans psykologiska intresse är det
stora antalet porträttskisser, som beledsaga
texten. Situationsbilderna äro färre, men de
som finnas ge en aptit på mera, vilket man
för övrigt kan säga om hela boken.
Thure Nyman
823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
