Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ferguson, Wallace, och Bruun, Geoffrey, Europas historia. Från det romerska rikets upplösning till våra dagar. I—II, anmäld av Bo Enander - Halkett, G. R., Den snälla draken; Waln, Nora, Och dock lysa stjärnorna, anmälda av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
arbete är väl närmast att ge en populär
orientering för historiskt intresserad ungdom och
detta syfte har nåtts på ett förträffligt sätt.
Särskilt för studiecirklarnas arbete kan detta
välskrivna och stimulerande arbete livligt
anbefallas. Man beklagar endast, att
framställningen icke kunnat framföras längre än till
1935, varigenom en lucka uppstått i
bedömningen av det europeiska skådespel, som nu
rullats upp.
Till sist förtjänar Alf Ahlberg ett tack för
att han i sin översättning konsekvent undvikit
ordet ”ras”. Och han gör i sin inledning en
förträfflig motivering för denna uraktlåtenhet:
”Den förvirring och oklarhet, som vidlåder
termen ras, synes mig göra det till ett (väl
alltför fromt) önskemål att helt eliminera den
ur språket. Ty med denna terminologiska
förvirring följer alltför mycken tankeoreda, och
denna tankeoreda tjänstgör som material för
vissa politiska åskådningar, som slå mynt
därav.” Bo Enander
Böcker om Tyskland
G. R. HALKETT: Den snälla draken.
Översättning av Gösta Olzon. Bonniers.
8: 50.
NORA WALN: Och dock lysa stjärnorna.
Mina år med tyskar och
nationalsocialister. Översättning av Äke
Malmström. Natur och Kultur. 7: 75.
Det faller sig naturligt att recensera de två
ovan angivna böckerna tillsammans. Bägge
behandlar Tyskland, och bägge gör intryck
av att vara vad man kallar nödvändiga
böcker: de har tillkommit under ett av
författaren känt inre tvång. Varken Nora Waln
eller G. R. Halkett är till professionen
journalist, och deras båda böcker har ingen som
helst likhet med den flygande reporterns
elegant nedkastade intryck. Man konstaterar
snarare en viss brist på litterär rutin hos dem
bägge. I föreliggande fall är emellertid denna
brist inte på något sätt störande, eftersom de
båda böckerna har stort dokumentariskt och
självbiografiskt värde.
G. R. Halkett är tysk — född och
uppvuxen i den lilla staden Weimar, vid vars
storhertigliga hov hans far innehade en
charge — medan Nora Waln är amerikanska
och således en främling i det land hon
beskriver. Det märkliga är emellertid, att de
ackord, i vilka de båda böckerna klingar ut,
är nära nog identiska. Den tyska aristokraten
och officeren tillägnar sig till sist en
uppfattning av tyska förhållanden, som visar
märkliga överensstämmelser med de resultat
amerikanskan från sina utgångspunkter kommer
till.
G. R. Halketts bok berör endast i sina
senare kapitel förhållandena i Hitlers Tyska
rike. Större delen av boken ägnar författaren
åt sina barndomsupplevelser, sina
erfarenheter av världskriget och sina förtvivlade
försök till anpassning under den för en tysk
officer vanskliga efterkrigstiden. Han
berättar helt konstlöst om livet i förkrigstidens
Weimar, med dess vimmel av officerare i
granna uniformer, dess talrika tyska och
utländska beskickningar (vilka översättaren
dock inte borde ha kallat ”ambassader”), dess
kring Goethetraditionerna kretsande kulturliv
och dess lilla societet, som solade sig i
glansen från det storhertigliga hovet. Tvangs man
vid något tillfälle att samspråka med en
arbetare, berättar Halkett, så inleddes
konversationen alltid med den stereotypa frågan: ”Vid
vilket regemente har ni tjänat?”
Halkett var aristokrat och officersson och
skulle naturligtvis bli officer. Han inskrevs
fjorton år gammal vid Kungi. preussiska
kadettkåren, till vilken den preussiska
aristokratien ända sen 1717 hade skickat sina
söner. Det fanns därför, skriver Halkett,
”ingen anledning att inte skicka mig dit”.
Författaren skildrar med den för honom egna
ironiska objektiviteten kadettårens drill och
dess ömsom upplyftande, ömsom
demoraliserande kamratliv. Och så får vi följa med
honom ut till slagfälten i Flandern. Någon
preussisk löjtnant av idealtyp blev tydligen
aldrig Halkett. Han hade benägenhet att
anlägga en kritisk och personlig syn på saker
och ting, och han satte sig över flera av sitt
stånds fördomar.
825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
