Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Halkett, G. R., Den snälla draken; Waln, Nora, Och dock lysa stjärnorna, anmälda av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Han borde därför, tycker man, haft relativt
lätt att anpassa sig efter de nya förhållanden,
som inträdde efter det militära nederlaget.
Detta var emellertid inte lätt ens för en person
av Halketts kynne. Bland annat tycks han ha
brottats med betydande
försörjningssvårigheter. Inflationstidens och de politiska
kuppernas Tyskland har många gånger skildrats,
men Halketts redogörelse för sina egna, inte
alltför märkliga öden under denna upprörda
tid fängslar ändå. Roande är till exempel hans
skildring av den rika floran av politiska
ungdomsorganisationer, vilka var och en hade
sin speciella patentmedicin, sitt sätt att dansa,
sjunga, återuppliva urgamla riter eller
förbereda det kommande tusenårsriket.
Inom dessa ungdomsorganisationer fanns
också den rasism, som Hitler senare
utnyttjade då det gällde att vräka republiken över
ända. Halkett uppger sig på ett tidigt stadium
ha känt stormen komma, och det var just den
antisemitiska hetsen, som gav honom
stormvarning. Redan som barn hade han reagerat
på denna onekligen väsentliga punkt. Halkett
betraktar själv antisemitismen som den
springande punkten i den nationalsocialistiska
läran och som det egentligen revolutionära i
den nazistiska omvälvningen. Han
konstaterar, att antisemitismen lägger en helt ny
princip till grund för vår moraliska och juridiska
rättsuppfattning.
Halkett kunde för sin del inte acceptera
denna nya grund, och av detta skäl härdade
han inte ut mer än tre år under Hitlers spira.
Som före detta officer hade han visserligen
lätt att få sin försörjning ordnad under den
nya regimen. Han fick anställning vid en
hemlig, militär luftvärnskår. Men den nya
andan blev honom till sist olidlig. Det värsta,
skriver han, var inte koncentrationslägrens
och fängelsernas ohyggligheter, om vilka man
för övrigt inte fick veta så mycket. Det värsta
var inte heller de små röda lappar, som då
och då klistrades upp på annonsväggarna och
vilka kungjorde de senaste avrättningarna av
politiska fångar. Nej, det allra värsta var Der
Stürmer, den av Julius Streicher utgivna
veckotidningen, som ägnar sig åt antisemitisk hets
och pornografi i skön förening och som
åtnjuter de styrandes allra högsta bevågenhet.
Der Stürmers speciella skyltskåp avtäcks
under officiella högtidligheter, berättar
Halkett, och redan barnen i skolan får veta, att
”det är en patriotisk plikt att läsa Der
Stürmer.
Den som något har följt med Der Stürmer
under de senaste åren, behöver ingen annan
förklaring till att Halkett skuddade
fosterjordens stoft av sina fötter, än den han själv ger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
