Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Ny norsk dramatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY NORSK DRAMATIK
rycka in. Och det visar sig nu — genom ett
tekniskt ganska imponerande arrangemang —
att dessa människor, som i sin egen
vardags-mask är ganska ogenomträngliga, utlämnar
hela sin hemlighet, så fort de fått tillfälle att
krypa in i sina roller. De diktar till och
kommenterar rollen på ett sätt, som i klar kontur
tecknar deras eget smärtsamma livsnederlag.
Utan att de vetat om det, har de spelat en
viss roll i varandras tidigare liv. Författaren
låter själv en av figurerna karakterisera
situationen :
”Det er et meget verdifuldt stykke og — som
sagt — meget psykologisk. Tilsynelatende er
det en triviell hverdagshistorie. Men ut av
hverdagens nesten banale hendelser, spinner
der sig et nett av det menneskene virkelig
går og føler, personifisert på en overraskende
måte. For eftersom handlingen skrider frem
skal vi skjønne at der hviler noe
forferde-lig hos alle disse menneskene. Noe de går
og bærer på. Noe de knapt vet om selv og
som får dem til å handle tilsynelatende
overraskende. Mens sannheten er, at de utvikler
sig efter en lov. En felles lov, den henger som
en trusel over dem fra det øieblikk det aner
dem at sterkere lidenskaper, ubønhørligere
krefter end dem vi anerkjenner, driver sitt
spill med menneskene og fører dem til det
ytterste uten at de selv har makt til å avvende
det forferdelige som venter dem. Slik at vi
kan blive mordere ...”
Som man förstår, gör arrangemanget med
detta dubbelspel i väntan på tåget ett ganska
pirandelliskt intryck. Fasan stiger också
successivt mot slutscenen, där huvudpersonen, ”den
trette”, böjer knä framför en just död
bondkvinna i väntsalen, som stycket igenom jämrat
sig i skräck för sjukhuset, och betygar henne
och döden, utplåningen, sin kärlek för att
därefter — just som tåget brakar in på
stationen — skjuta sig själv . ..
Johan Borgens stycke är intressant genom
sin nattsvarta pessimism. Lägger man detta
skådespel vid sidan av den hånfulla analysen
av kafélitteraternas ”aandsliv” i Sigurd Hoels
”Sesam, sesam” och den förbittrade erotiska
nederlagspsykologien i Nordahl Griegs lysande
”Ung må verden ennu være”, så får man ett
ganska fruktansvärt intryck av den nihilism,
den absoluta maktlöshet, som ligger bakom
den förbittrade radikala kultur journalistiken
i Dagbladets spalter.
Finn Halvorsen är icke radikal. Han är
en ytterst elegant och skarp teaterkritiker på
högersidan och har tillbragt flera år i Italien.
Han har gjort sig känd genom flera romaner
och skådespel, bland andra ett häromåret, som
behandlade Mussolini och försökte ge den
psykologiska förklaringen på diktatorns gåta.
Halvorsens nya pjäs, som alternerar med Johan
Borgens på Nationalteatret, heter ”Abrahams
offer” och har av kritiken betecknats som hans
bästa.
Stycket spelar i en prästgård, hemma hos
kyrkoherde Tonning i en liten norsk kuststad.
Tonning är liberal teolog, och då han förstår,
att de liberala kommer till makten, söker han
avsked och skriver en artikel i en Oslotidning,
där han bland annat tar avstånd från Gamla
testamentet och förordar dess strykande ur
religionsundervisningen. Emellertid har just
samma dag hans son Laurits varit uppe i
examen i skolan och där gjort sig skyldig till
ett svårt fusk, varför han kommer hem till
sin far prästen tillsammans med den upprörde
rektor Osnes. Tonning förlåter sin son och tar
generöst på sig sin del av skulden — han skall
ju lämna staden . .. Emellertid kommer besked
om att han icke fått den plats han sökt —
plötsligt finner han sig fastlåst i en förfärlig
situation: han har stött de gammalfromma med
sin radikala deklaration, och hans son har
skandaliserat honom. Under detta tryck
avslöjas den djupa och omänskliga
förljugenheten i hans väsen. Tonning måste dementera
sin artikel, och sonen — som alltid fasat för
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
