Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Ny norsk dramatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
sjön — vill han skicka till sjöss. Abraham
offrar sin son — men icke för att lyda Gud
utan för att fria sig själv! ”Gud vil det slik”,
säger han, och varje ord är lögn. Stycket slutar
med att sonen i sin förvirring mördar fadern.
Hans ende vän, morbrodern — en
egendomligt brusten gestalt — tar på sig skulden,
varefter modern tar honom till sig; hennes sista
replik avslutar stycket:. ”Du har inte heller
någonting att vara rädd för ...”
Detta skådespel är liksom Borgens uppbyggt
med betydande talang och håller spänningen
vid liv akt efter akt. Det rymmer samma
förbittrade hat som Johan Borgens pjäs. Som
Fredrik Ramm påpekat i en högst intressant
studie, ”Tidens krav til norsk literatur”, i
januarinumret av Kirke og Kultur, är även
detta skådespel absolut nihilistiskt; det
förmår icke ge skymten av vägledning. Den unga
norska dramatiken avslöjar skoningslöst det
radikala Norges brist på tro. Man minns, hur
Helge Krog slutade sitt ur många synpunkter
lysande skådespel ”Opbrudd”: hjältinnan
frigör sig både från sin make och sin älskare
och går ut mot ett nytt liv, som anges vara
ett liv i saklighet, i kollektiv strävan, i en
ojagisk anspänning. Men hur detta liv
verkligen skulle gestalta sig — därom visste Helge
Krog tydligen ingenting.
Dessa två pjäser är aktningsvärda genom sin
skoningslösa ärlighet, men de är — liksom
höstens stora norska romaner — samtidigt
beklämmande genom sin hopplöshet. Om den
litterära kritiken är nihilistisk och tolkar
livs-besegrade individers rancune mot starkare
medmänniskors trosvisshet och livskraft, så
betyder detta mindre. Men när icke ens den
unga dikten i sina bästa former förmår komma
ett steg utöver kritiken och förnekandet, blir
man orolig och beklämd. Över en stor del av
den samtida norska litteraturen och icke minst
över dess unga dramatik kunde stå som ett
motto namnet på Nordahl Griegs bästa pjäs —
”Nederlaget”. Det är förvisso också en uppgift
att analysera nederlaget. Men kan det i längden
vara diktarnas uppgift att vandra före
mänskligheten på dess marsch mot avgrunden — med
ryggen mot denna och ivrigt fotograferande
den tungt framåtskridande massan — för
att själva vara de första att störta ned...?
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
