Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Böök, Fredrik, H. C. Andersen; Grant, Joan, Jag var Egyptens drottning, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Rättvisans flöjt
FREDRIK BÖÖK: H. C. Andersen. En
levnadsteckning. Bonniers. 8: 50.
JO AN GRANT: Jag var Egyptens drottning.
Översättning av Frans G. Bengtsson.
Medéns. 12:—.
Man hör ibland påstås att det skulle vara
så mycket lättare att bli berömd nu, i våra
dagar, än förr, på de stora geniernas tid. Men
det är nog en ganska diskutabel sanning:
var och en genomskådar ju ändå fullkomligt,
att det mesta av det beröm som bestås är en
inflationsföreteelse och ett utslag av
likgiltighet. I stället är det nog så, att tiden med
extraordinär brutalitet stryper det
individuella och egenartade. Att vara berömd nu
innebär troligen något mer underjordiskt än förr.
Det som i vår tid presteras av liv och anda
uppenbarar sig helst, tycks det, i en stympad,
svårtillgänglig form eller med en så självfallen
enkelhet att inte många känner igen det.
Fortfarande är det nog sant om geniet och dess
släkting det genuina, att ”först går man igenom
så förfärligt mycket ont, och sen blir man
berömd”.
Sagan om hur man blir odödlig har fått
sin mest unikt individuella och klassiskt
symboliska gestaltning hos H. C. Andersen. Han
är själv sagan, och han tröttnade som bekant
aldrig på att berätta om det makalösa språnget
från kärret till höjderna. Det finns mycken
fin, skarp och anderik forskning över H. C.
Andersen och sagorna av de på det
litteraturvetenskapliga området speciellt begåvade
danskarna. Men däremot inte något överflöd på
folkliga, berättande biografier. Den förnämsta
källan för den som företar sig den lockande
uppgiften att biografera H. C. Andersen är
och förblir diktarens egna memoarer, men det
gäller att läsa texten rätt, förkorta och
genom
skåda. Diktarens oarter kan ju inte direkt
sägas vara osynliga. Signe Toksvig gjorde ett
lyckokast med sin biografi härom året — en
bok som är lika rolig och spännande som fin
i sina psykologiska distinktioner; den ger
mycket av diktarens elektriserande, naiva
väsen men också av det demoniska ödessvepet
med agg och tagg och denna storartade
fåfänga, vars natur Hans Christian själv
grubblade över, skarpsynt, trevande:
Är det fåfänga? Månne jag en gång skall veta det?
Herre, Herre! Är odödligheten en fåfängans dröm
och äro vi blott leksaker för din allmakt! Herre,
Skapare, Fader, släpp oss icke!
Gud Fader själv är nästan den mest levande
personen i H. C. Andersens biografi,
närvarande jämt och samt, fast osynlig. Livet
igenom ber H. C. Andersen till honom, glödande,
inträngande, tacksamt, med list och med
magisk konst, vördsamt påpekande att lite
mer mildhet i plågometoderna nog också
kunde tänkas leda till gott resultat. Hans
gudsförhållande är utomordentligt primitivt
och poetiskt åskådligt — som när han en
gång i glädjen över en framgång kysser sin
egen hand och lyfter den mot himlen som
tackoffer. Om någon har varit lydig en
stjärnas krav, så är det H. C. Andersen. Det är
ett icke ringa nöje att ta del av förmaningarna
i samtida brev.
”Ni är en god människa med goda, normala,
naturliga anlag”, skriver den robusta fru Wulff i sin
moderliga välvilja, ”som sent började lära något,
men som nog kan bli en nyttig medborgare i staten.
Ni blir inte minister, inte landets första poet, men
inte heller skräddare eller skomakare, men finnes det
inte hundrade andra ställningar än dessa? ... Er
poesi är som Er prosa, enformig och jämrande; var
människa med kraft i själen och kraft i kroppen.
Tänk inte ideligen på Er själv, ty det försvagar
bådadera, och framför allt gode Andersen, tala inte
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
