Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Böök, Fredrik, H. C. Andersen; Grant, Joan, Jag var Egyptens drottning, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
så mycket om Er själv, träd inte så mycket fram,
sjungande och deklamerande, moderera Era uttryck
i allt; tillåt mig säga Er, att Ni läser tyska dåligt,
men danska ännu sämre, att Ni läser och deklamerar
så affekterat, i det Ni tror Er ge uttryck och känsla,
att jag måste vara grym nog att säga: alla skrattar
åt Er och Ni märker det inte ...
Vakna för Guds skull upp, käre Andersen, och
dröm inte om att bli odödlig, ty det skulle bara bli
till åtlöje; dröm inte om en diktarkrona, om att ta
säte bland de stora männen.”
Men Andersen kunde inte låta bli. — Man
återfinner citaten ovan hos poetens senaste
biograf, Fredrik Böök. Arbetet, som kallas
”en levnadsteckning”, framlägger inte något
egentligt nytt material, och de psykologiska
aspekterna överensstämmer på många
punkter med Signe Toksvigs. Men likafullt har
det blivit en synnerligen fängslande bok,
personlig och balanserad, ja, något av det
roligaste anmälaren har läst av den
mångskri-vande författaren. Sagornas grönskande
friskhet, som kanske föddes när barnet från
bakgårdarna satt och stirrade in i den enda
krusbärsbuskens gröna mysterium, undgår sällan
att inspirera också tolkarnas språk: Signe
Toksvig liknade dem vid frisk, doftande
lindhonung och Böök säger om sagorna att de
dignar av kvickheter som en hasselbuske av
nötter.
Det mest avgörande som hände H. C.
Andersen var när Jonas Collin grep in i hans
liv och gav honom hem och stöd. Det är
som om den oberäkneliga, bevingade och
fjä-rilsbrokiga fantasien själv hade ingått
förmätning med den solitt stabila verkligheten.
Förhållandet har rört upp många häftiga debatter,
somliga har tagit geniets, proletärbarnets, parti,
andra borgarfamiljens; problemet har givetvis
intresserat Andersens senaste biograf som här
torde ha kommit fram till en rättvisare syn
på det än tidigare. När man nu kan
Överskåda det livsvariga förhållandet mellan H. C.
Andersen och Collins väcker det tankar i alla
riktningar. Båda parterna följde sin egen lag
och linje. Ingen får någonsin veta vad det
var som drev Jonas Collin att ta sig an den
sällsamma varelsen som befann sig på
undergångens brant. Det hör till det djupt
personliga och gåtfulla. Böök framhåller den etiska
styrkan, ordningssinnet, hos Jonas Collin, som
inte tillät en egenartad kraft att gå under
och slösas bort. Man får väl också räkna med
Hans Christians magnetism. Överhuvudtaget
förefaller det som om alla makter i
samhället och alla naturkrafter vore lidelsefullt
engagerade i att hjälpa fram honom till
odödlighet. Intressant visar Böök, hur det var de
generöst snilledyrkande tyskarna som gav
H. C. Andersen berömmelse, innan han hade
gjort något berömvärt, den berömmelse som
är själva förutsättningen för sagorna och ett
av deras viktigaste motiv. Karakteristiskt nog
dröjde det ju ganska länge, innan diktaren
begrep, att det var med sagorna so.n han
fångade ärans guldfågel.
Ett intressant kapitel är ”Sagornas filosofi”.
I sina memoarer kunde H. C. Andersen
givetvis inte se allt det mörker, den skräck och
det vanvett, som hans öde också rymde, i
ögonen. Men i sagorna finns det med. Han
har inte förfalskat verkligheten eller flytt från
den. H. C. Andersen förskönar inte den
gamla goda tiden. I sagorna spelar den
märkvärdiga pilflöjten sin fina melodi som ställer
allt på dess rätta plats: baronen flyger ner
i ryktarens bostad i stallet och informatorn
upp i högsätet, kavaljeren förpassas till
hönshuset och en gammal greve av blått blod får
stanna där han är, ”ty flöjten var rättvis, och
det ska man vara”.
O
Andersens sagor tål att prövas från
verklighetens synpunkt. Det är genial
förtätning av verklighetens virrvarr, destillerad
erfarenhet. Joan Grants egyptiska
fantasidikt, som på svenska har fått titeln ”Jag var
Egyptens drottning”, är en modern saga med
ett annat stamträd — önskedrömmens. I en
plågad tid, när inte mycket står på sin rätta
plats, har författarinnan förflyttat sig
femtusen år tillbaka i tiden, till Egyptens forntid,
och inom denna ram har hon med egenartad
språkkonst och fantasistyrka ställt fram vis
heten, medkänslan och modet som bild och
vision för själens öga. Walt Disney har gjort
något liknande i sagan om Snövit och de sju
dvärgarna. Båda dikterna går över världen
kanske fyllande ett behov.
Syftet i Joan Grants bok förefaller rent och
värdigt. Hon har levt sig in i egyptisk konst
och orientaliska religioners vishet, där tankar
om återfödelsen spelar en viktig roll och
jordelivet ter sig som en kort episod eller
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
