Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Böök, Fredrik, H. C. Andersen; Grant, Joan, Jag var Egyptens drottning, anmälda av Margit Abenius - Carlberg, Gösta, Vi vilja se Jesus, anmäld av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dröm. Men Joan Grant måste själv ha starka
religiösa och visionära anlag, vara något av
en drömmare och ”skåderska” med en
stegrad förmåga att se mening och symbolik i
det skugglika skeendet och att tränga fram
till kärnan hos människor, sanningar och
konstverk, med en rättvisa som brukar kallas
salomonisk, men som i lika mån torde ha
utmärkt många berömda kvinnor — från
drottningen av Saba till vår egen tids och
huvudstads kloka Helena.
Sekeeta, romanens hjältinna, föds till
jorden som dotter till en vis farao av första
dynastien. På grund av sin begåvning
uppfostras hon i templet till sin älskade furstlige
broders medregent. Författarinnan målar
många klara och tjusande bilder ur
människolivet, berättar parabler och ger
intressanta exempel på salomoniska domslut. Där
blåser rättvisans flöjt och visheten talar med
silvertunga. Sinnrika betraktelser över konst
och rättsväsen omväxlar med skildringar av
lejonjakter, resor och äventyr.
Ur realistisk-historisk, synpunkt torde
verket vara mer dilettantiskt. Joan Grant har
inte på långt när samma förmåga att
återuppväcka forntiden som exempelvis Sigrid Undset
i inledningen till Olav Audunssön. Det yttre
— och vissa episoder — i ”Jag var Egyptens
drottning” får onekligen ibland en prägel av
utstyrsel och opera.
Men bara det yttre. Känslan, den
färgstarka lyriken, dröm och ande, är av högre
kvalitet. Författarinnans språk är inte den
”naturliga”, det vill säga genuina eller geniala,
näktergalssången utan konstsång, men såsom
sådan pregnant och formskön. I ett parti som
skildrar Sekeetas invigning till prästinna och
som slutar en smula exalterat, målas själens
färder genom ljuvliga paradistrakter och
Infernos mardrömslandskap. Här fäster man sig
särskilt vid ett poem om dofter, där
författarinnan — och översättaren — med den mest
klara karakteristik har träffat det individuella
i dessa svårgripbara och flyktigt sensuella
materier. Ett par exempel må citeras:
Kokeldens vänliga trärök, doften av brödet i
bakugnen, nymejat gräs, nattviolers månberusade
sötma...
Purpurextasen hos nyplockade druvor, den
skrattande aromen från ett krus öl, odören av varma
hästar och av lejons manar.
Kärvheten från ett kopparsvärd, den tappra lukten
av facklor i blåst, musten av högtidsmantlar, den
stränga lukten av jordbeck.
Margit Abenius
Till Jesusgestaltens psykologi
GÖSTA CARLBERG: Vi vilja se Jesus. I—II.
Natur och Kultur. 15:—.
Hur kommer det sig egentligen, att medan
den bildande konsten förmått ge så många
gripande och fängslande, psykologiskt
trovärdiga framställningar av Jesusgestalten,
skönlitteraturen sällan kunnat avlocka den något
djupare intresse? Romaner med titeln ”Jesu
liv” eller något i den stilen går man i
allmänhet, av skadan vis, vördsamt förbi. I regel
vilja de vara något mittemellan konst och
vetenskap och bli intetdera. För det mesta
likna de dåliga och banala frihandsteckningar,
ibland till och med oljetryck av värsta slag.
Det skall emellertid genast sägas ifrån, att
Gösta Carlbergs stora Jesusroman icke tillhör
denna kategori. Man kan ur många synpunkter
vara tveksam, hur den bör bedömas — om
författarens mycket betydande konstnärliga
skaparkraft kan man inte hysa ringaste tvivel.
En norsk kritiker, som citeras på omslaget,
nämner honom i samma andedrag som Tegnér.
Strindberg och Fröding. Sådana storsläggor
äro väl tills vidare inte nödvändiga att
tillgripa; även utan dylika ovidkommande
jämförelser försvarar Carlberg med sin senaste
bok en plats som en av de mest intressanta
och löftesrika bland våra yngre författare. Han
skulle göra det i ännu högre grad, om han
ägde större förmåga av koncentration.
Carlberg har för lätt att skriva och detta lockar
honom ständigt till för långa utvikningar från
sitt ämne. Om boken varit en tredjedel sa lång
skulle den troligen ha blivit tre gånger så bra.
Som det nu är blir läsaren nästan bedövad
av ett hejdlöst strömmande och aldrig sinande
ordflöde och orkar till slut inte riktigt med.
Likväl vore det i hög grad orättvist att icke
erkänna bokens utomordentliga förtjänster.
Carlberg har ögon att se med, och han får
4. — B.L.M. 1939. II.
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
