Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomberg, Erik, Efter stormen — före stormen, anmäld av Knut Jaensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
längtan. Han ger en exposé över hur
religionen förändras jämsides med näringslivet, hur
den avspeglar samhällslivet, hur de primitiva
magiska riterna kvarlever men innehållsligt
förvandlas. Men han tar bestämt avstånd från
att i religionen se ”uteslutande vidskepelse
och prästbedrägeri, varav de rika och
förnäma begagnat sig, för att hålla de fattiga
och upproriska i schack”. Religionen och
speciellt kristendomen har tvärtom varit
kultur-skapande och samhällsbyggande:
”Själva världsförsakelsen har frigjort
skapande krafter. Utan massornas offervilja hade
fåtalskulturen aldrig kunnat resa sig så högt
mot himlen eller breda ut sig så vitt över
jorden ... För den enskilde blev det lättare att
hålla ut och göra sin tunga gärning i den
innerliga tron att den skapats för något högre,
för evigheten. Genom att vädja till djupa,
rotfästa känslor drev man massorna mot mål,
som eljest varit ouppnåeliga.”
Överhuvud avser Blombergs utredning av
kristendomens ursprung, dess sammanhang
med hellenismen, mysteriereligionerna och de
primitiva offerreligionerna, dess rester av
totemism och dess ”syndabock”, dess dubbla
och dunkla karaktär av politisk och social
upprorsrörelse, varken en anklagelse eller ett
försök att upplösa den till intet, sedan
beståndsdelarna uppvisats. Och minst av allt
har han någon önskan att komma åt dess
stiftare. Vad han vill är att klarlägga
kristendomens uppkomst, ställning och funktion
historiskt, socialt och psykologiskt, att påvisa
dess betydelse såväl för de härskande
klasserna som för massorna, kort sagt, för
kulturen — och så konfrontera den med
situationen av i dag och med socialismen. För det
är ju inte bara människor med en i egentlig
mening socialistisk åskådning som inte kan
omfatta kristendomen som helhet, det vill säga
en verklig kristendom med en personlig,
alls-mäktig och allgod Gud, med en jordisk och
himmelsk verklig värld, med Kristus som
faktisk Gud. Det är i stället helt enkelt
inställningen hos det stora flertalet av nutidens
människor. Och detsamma gäller väl i hög grad
om socialismens uppfattning
”att endast människorna själva, genom att
förena sina krafter, kunna övervinna nöd och
lidande och skapa sig ett rikare och tryggare
liv — inte i himlen, men på jorden.”
Men då inte bara vetenskapen rubbat
kristendomens världsbild utan tekniken
slutligen, i våra dagar, kan anses ha löst
människans största problem, behärskandet av
naturen, i vars övermakt Blomberg förmodligen
med rätta ser själva religionens ursprung, har
kristendomen övergått från att vara
kultur-befrämjande till att bli kulturfientlig. Detta
så mycket mera som — bortsett från kyrkans
oförmåga att hindra våldet, dess bristande
vilja att göra det och dess ringa sociala
intresse — kristendomen genom sin passiva
princip att ej stå det onda emot undergräver
själva den handlingskraft, som nu på allvar
blivit vår enda resurs.
1 kampen för att rädda mänskligheten från
vad som måste anses som dess undergång är
sålunda den ”kristna humanismen” lika
ineffektiv som Oxfordrörelsen, båda avböjer i
själva verket att gå problemet inpå livet och
de insatser de kan göra faller inom
privatlivets område.
Blomberg är fullt medveten om existensen
av ”några få beundransvärda undantag” av
kristna, som inte röjt vägen för diktaturen,
och förefintligheten av ”otaliga enskilda
kristna, som uppröras i hela sin själ av vad
som nu skett och sker”, men han är övertygad
om att åtminstone de senares oförmåga att
på något sätt ingripa är ett resultat av ”den
underkastelse, som deras kyrka predikat
under århundraden”. Och det är väl svårt att
inte tro att en klar uppfattning av
kristendomens idéer och element, dess historiska
utveckling och vår nuvarande situation inte
skulle kunna frigöra de krafter av idealitet
kristendomen kan förfoga över för att ställas
i tjänst hos gemensamma mänskliga mål. Men
å andra sidan måste man, om man
konstaterar kyrkans maktlöshet och likgiltighet, då
det gäller att bekämpa våldet och kriget, även
komma ihåg att socialdemokratien i varje fall
gett prov på samma maktlöshet, både 1914
och 1933. På detta kan Blomberg svara, att
socialdemokrati inte är detsamma som
socialism. Och han har rätt. Samt att
kristendomen. även där den är äkta och djupt
allvar
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
