Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomberg, Erik, Efter stormen — före stormen, anmäld av Knut Jaensson - Josephson, Ragnar, Skådeplatser, anmäld av Per Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lig, just genom sin tro är hänvisad till
passivitet. Och han har kanske rätt även här.
Därför kan man, hur full av pessimism åt
alla håll man än är — vilket visserligen inte
är något att skryta med — inte undgå att
lystra till och gripas av de ord, varmed han
avslutar denna artikelserie:
”Varje ideologi som söker bevara ett
sådant tillstånd som det nuvarande har förvisso
fallit utanför humanitetens gränser, har
förrått det djupast mänskliga. Ingen ’kristen
humanism’ kan fördölja, att även kristendom
och humanism blivit oförenliga. Det är nu
socialismens uppgift att bli den sanna
humanismen, att söka förverkliga de ideal, som
kristendomen svikit: frihet, mänsklighet och
broderskap.” Knut Jaensson
Teater
RAGNAR JOSEPHSON: Skådeplatser.
Bonniers. 4: 50.
Gudarna ska veta, att det inte är alla dagar,
som det finns teater att se. Men somliga
människor mena, att det inte bör finnas teater att
se alla dagar, utan att den ska vara
helgdags-kost. Som i forna dar.
För professor Ragnar Josephson är teater
helgdagskost. Någonting att förfriska sig med.
Kvällar att minnas. Och till minne av en rad
sådana kvällar har han skrivit en ganska
förtjusande bok — ”Skådeplatser”.
Men han är ju själv diktare. Och bokens
mest stimulerande kapitel är därför ett kapitel
där han själv diktar. Han manar fram en rad
Shakespearegestalter på vår tids stora
världs-teater, en teater, där vi vanliga dödliga sitta
som tämligen maktlösa åskådare i den mörka
salongen, maktlösa men likafullt i stark reaktion.
Han manar fram Shakespearegestalterna som
symboler för de krafter som nu förhärja vår
jord. Och därmed lyckas han visa oss, hur
universell, hur evig geniet Shakespeare var,
samtidigt som han visar oss vår egen tids ansikte.
Othello, som kan älska och döda men inte
förmår tvivla och absolut inte rår på Jago,
den gigantiska negativismen, förstörelsedriften;
Polonius, den senile medkraxaren, ”du vore
ganska oförarglig om du stode ensam, men du
är farlig genom din mängd”; drottning
Gertrud, hon som vill leva i fred på den goda och
feta jorden. Och mittibland dem alla —
Hamlet, han som återhåller sitt svärd, tills han lärt
känna vad som är sant i det som sker. Måtte
Hamlet bara inte dröja alltför länge att
använda sitt svärd. De onda makterna ha ett
väldigt försprång.
Denna essay, ”Världsteatern”, är en
exponent för den förnämliga essaykonst, som tyvärr
numera är så ovanlig, den estetiskt orienterade
kulturkritiken.
Helgdagsminnena, som Josephson skildrar
från teatrar i söder och nord, äro inte så få.
Det är inte hans fel, om Stockholmspubliken
inte känner igen dem, i varje fall inte från sin
statsunderstödda teater.
Givetvis kan Josephsons värdesättning av
alla de olika pjäser han sett någon gång bli
flyktig, nästan lika flyktig som en teaterafton.
De bägge tjeckiska antikrigspjäserna
”Ryttarpatrullen” och ”Den vita sjukdomen” tona
fram som bortdöende melodier, gamla visor
om ridderlighet i krig. Inför Ronald Fangens
omvändelsedrama spelar Josephson Hamlet,
som vill veta sanningen, innan han slår till.
Giraudoux’ fantastiska och geniala vision om
”Trojanska kriget” lyckas Josephson fånga
som i en aning, med bara några sidors enkelt
referat. Ack ja, inför Giraudoux’ doftrika och
eggande pjäs kan det inte hjälpas, att man
måste bekänna sig till den kategori människor,
vilka Josephson fördömer, de om vilka Brändes
säger, att de få ut mer ur en bok än ur en
teaterföreställning. I fallet ”Troja” hjälper
Josephson oss att bli fördömda. Pär
Lager-kvistproblemet löser han emellertid inte.
”Mannen utan själ” är intet religiöst
omvändelsedrama utan en variant av Lagerkvists eviga
dubbelgrepp om ont och gott, om jord och
ande, om förgörelse och förnyelse, ett
dubbelgrepp, som ger den suggestiva täthet åt hans
dramatik, vilken en del kritiker envisas med
att kalla dunkelhet.
Lundaprofessorn hör till de svenskar som
gärna resa över Sundet för att hämta
vederkvickelse ur den danska lekfullheten. Ett kapitel
om två galna danska Hamletar, Johannes V.
Jensens och Kaj Munks omdiktningar, är lika
rikt på synpunkter som kapitlet om Kjeld
Abell, Sven Borberg och Poul Henningsen,
den sistnämnde författaren till den uppochned-
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
