Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Josephson, Ragnar, Skådeplatser, anmäld av Per Lindberg - Werin, Algot, Svensk idealism, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
vände ”Jeppe paa Bjerget”, ”Jeppe Bjerg”.
Lika underhållande är också det instruktiva
kapitlet om dansk teaterkritik.
Om Kaj Munk har Josephson åtskilligt att
säga, utan att han dock går in på det, som
man kanske helst skulle vilja se belyst, Munks
glupska hunger att sluka samtidens problem
var han än finner dem och sen ge dem en
nästan barnsligt enkel men starkt dramatisk
form. En sådan analys skulle blivit ett stycke
dramaturgi.
Men Josephson reser också längre än över
Sundet. Till Paris och till de ”rätta
spelplatserna”, Forum Romanum, ett torg i
Venedig, en musikestrad i ett badhotell. Slutligen
skissar han också några skådespelarporträtt,
Chaplin och Gösta Ekman. Man skulle önska
att Ragnar Josephson kunde finna tid att göra
flera sådana porträtt. De skulle vara välkomna
och de skulle göra mycket gott inom
teatervärlden. Per Lindberg
En essaysamling
ALGOT WERIN: Svensk idealism. Essayer.
Gleerups. 6: —.
Algot Werin, den gedigne och lågmälte
lundensiske litteraturforskaren, har
sammanfört ett antal essayer i en volym av sällsynt
förnämt yttre, som bär titeln ”Svensk
idealism”. Finns det någon sådan? har en vän
frågat författaren. Idealism och idealism — det
finns olika sorter. Det finns den filosofiska
idealismen, och det finns den praktiska
idealism, den sinnelagets idealitet, med vilken man
kan omfatta snart sagt vilken åskådning som
helst, till och med nationalsocialismen och
kommunismen, vilka annars stå så fjärran från
den filosofiska idealismen som överhuvud är
möjligt. Men vad Werin åsyftar och
kärleksfullt studerar (bland annat i den centrala
uppsatsen ”Nu står parnassen i den svenska
kyrkan”) är egentligen något tredje, nämligen den
sammansmältning mellan de förenliga
elementen inom det antika kulturarvet och
kristendomen, som gemenligen brukar kallas
humanism, och som utgör själva kungslinjen i svensk
diktning alltifrån Tegnér och Runeberg över
Viktor Rydberg fram till Hans Larsson och
Pär Lagerkvist. De två sistnämnda ägnas här
ett par studier, som till fyllest klargöra, att det
alltjämt existerar en livskraftig svensk
idealism, åtminstone i den ovan angivna meningen,
och ser man sedan till själva sinnelaget, så
foga sig de vackra och personligt kända
nekrologerna över Arnold Norlind och Albert
Nilsson särdeles naturligt till de andra essayerna;
den senare var ju för övrigt landets finaste
kännare av just denna tradition i vår litteratur.
Tyngdpunkten i boken ligger eljest i en rad
Tegnérstudier, som nära ansluta sig till
författarens stora Tegnérbok av 1934, och som
visa oss skalden i hans förhållande till
samtidens heroer, Goethe och Napoleon, i hans
verksamhet som biskop och i hans
utlämnanden av sig själv. Werin är en lärd specialist
på området, och hans prosa är tilltalande i sin
saktmodiga, fullständigt flärdfria simplicitet.
Ibland skulle man kanske önska större pregnans
och något skarpare profilering. Intressanta
fakta och fina iakttagelser radas upp utan att
inordnas under några ledande synpunkter. Den
bild av Viktor Rydberg, som ges i Men till
hundraårsminnet skrivna artikeln, är i
anmälarens tycke blekt konventionell, alltför
harmonisk och marmorlik. Enstaka smärre
felaktigheter må vidlåda Victor Svanbergs
Rydbergs-forskningar —• de ha dock lagt grunden till
en ny, djärvare och långt mer levande bild av
Rydberg, vilken nog borde ha beaktats vid en
omtryckning av uppsatsen. Något liknande
gäller i ännu högre grad om Selma
Lagerlöf-essayen. Den skrevs till författarinnans
sjuttioårsdag och gör henne till en helt
traditionsbunden religiös romantiker. Sedan dess har dock
Stellan Arvidsons betydelsefulla undersökning
till full evidens klarlagt, hur starkt åttiotalets
utilism och praktiska moralism genomsyrat den
stora sagoberätterskans tankevärld, och Werins
uppsats tål därför knappast att läsas om tio
år efter dess tillkomst.
Slutligen har anmälaren dristat sig att sätta
ett frågetecken vid ett par ställen i Werins
framställning utan att därför ha några
bestämda påståenden att göra. Äro verkligen de
subjektiva, personliga momenten i ”Frithiofs
saga” så svåråtkomliga som det påstås sid. 57,
om man ingående granskar de samtidiga
breven? Varför har författaren apropå Tegnérs
förhållande till Byron inte citerat brevet till
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
