Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werin, Algot, Svensk idealism, anmäld av Holger Ahlenius - Söderhjelm, Alma, Åbo tur och retur, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Brinkman av den 30/e 1825? Skulle han till
äventyrs inte haft öra för den skärande ironien
i följande rader, där skalden i den begynnande
mjältsjukans tid anspelar, dels på
Stockholms-Postens recension av ”Frithiofs saga”, dels på
den populära uppfattningen om hans ”ljusa”
livssyn:
”Först och främst var ju B. om icke en stor
Poet, åtminstone en stor Genius, och Gud skall
veta att jag i begge dessa afseenden aldrig
kunnat tänka på en jemförelse. Dessutom —
hvad likhet kan der utletas mellan hans
demoniska natur och min menskliga, mellan hans
dystra verldsåsigt och min glada, kanske äfven
lättsinniga, mellan hans blå svafvellågor och
mina sprakande fyrverkerisolar?”
Vidare — kan Rydberg anses vara den siste
i vårt land, som var på en gång diktare och
lärd humanist (sid. 132), och vad menar
författaren då om Levertin? Vill Werin verkligen
hösten 1938(!) vidhålla vad han skrev 1935
om ”allt det sunda och livsfrämjande som
utmärker nationalsocialismen i dess egenskap
av elementär folkrörelse–––––dess verk-
liga demokratism i motsats till den skamliga
skendemokratismen” (sid. 189) ? Och om han
gör det trots allt vad som inträffat, hur kan
han tro att mynheer Peeperkorn (i Thomas
Manns ”Der Zauberberg”), som han själv
kallar en livets symbol, inte skulle ha
genomskådat allt det destruktiva, förvända och direkt
livsfientliga i denna skenbart vitalistiska, med
grövsta demagogi uppagiterade ”folkrörelse”,
som från första stund satt våldet och förtrycket
i högsätet? Hur har han kunnat undgå att se,
att dess symbol helt och uteslutande är Naphta
och ingen annan än Naphta?
Holger Ahlenius
Åbo—Stockholm—Paris
ALMA SÖDERHJELM: Åbo tur och retur.
Bonniers. 12: 50.
Få människor torde ha förekommit flitigare
i 1920- och 1930-talens stockholmska
sällskapsliv än professor Alma Söderhjelm, och likväl
har hon aldrig stuckit under stol med att
Finland är hennes rätta hemland. På sätt och vis
är hon en gengångare från 1’ancien régime
(och undertecknad vill för sin del inte gärna
tala politik med henne). Salongen är hennes
rätta värld; utan dess luft skulle hon kippa
efter andan som en fisk på landbacken. Trots
hennes på åtskilliga ställen betygade
biblioteks-skräck är arkivet hennes andra sfär. Det fordras
en mer än vanlig vitalitet för att som hon ha
kunnat fira så påtagliga triumfer på båda
dessa områden, som världsmänniska och som
forskare.
De centrala kapitlen i hennes senaste
memoardel, ”Åbo tur och retur”, äro de, vari hon ger
en närbild av det kollegiala livet vid Åbo
akademi, en kulturhärd, som hon varmt tar i
försvar gentemot den helsingforsska nedlåtenheten,
samtidigt som hon skarpsynt kritiserar dess
stela och frostiga former och dess mera
tungu-siska representanter. Det kan inte ha varit en
sinekur att som kvinna i nio år ha
upprätthållit en historieprofessur bland så bistra och
långtifrån feministiska kolleger. Utan rancune
men med en viss bitterhet berättar Alma
Söderhjelm om de trassligheter hon haft att utstå
som akademisk lärare. Men på debetsidan kan
hon skriva det vackra och varma förhållande,
som hon på osedvanligt kort tid lyckades
konstituera mellan sig och sina lärjungar.
Ensamhetskänslan vill hon likväl inte fördölja. Åbo
karaktär av småstad med tillhörande skvaller
och fördomar glömmer hon inte heller att med
eftertryck framhäva.
Stockholm och Paris utgöra jämte Åbo
triangelspetsarna i detta rörliga ingeniums
rastlösa liv. Alma Söderhjelm faller in i klädsamt
förälskade tonfall, då hon talar om Stockholm.
Här har hon trots allt funnit sina trognaste
beundrare och vänner, och här har hon med
spiritualitetens rätt fått en plats i solen. Många
markanta profiler defilera på dessa sidor om
umgängesliv i Stockholm; där skymta
dignitärer, och där vimlar det av folk från scen och
kabaré. Det kan genast tilläggas, att de allra
flesta bli mycket vänligt behandlade.
Som höjdpunkten och krönet på sin
vetenskapliga gärning betraktar Alma Söderhjelm
resultaten av sina Marie
Antoinette-forsk-ningar, och med berättigad stolthet dröjer
hon vid den uppskattning, som kommit henne
till del från illustra franska vetenskapsmän.
Hon betygar ofta nog sin patriotism, men hon
har också alltid räknat det som en särskild
heder att anses för god europé. I hart när
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
