Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söderhjelm, Alma, Åbo tur och retur, anmäld av Johannes Edfelt - Hagström, Emil, Klyftan, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
triumfatiska vändningar förtäljer hon om sin
föreläsning på Sorbonne och de bevis på
respekt, som hon rönt från franska historiker.
Överhuvudtaget kan det nog sägas, att hon
varit en högst värdefull kulturambassadris.
Alma Söderhjelm berättar som det faller
henne in, med impressionistisk verv och med
den egocentricitet, som mer eller mindre
vidlåder memoarernas genre. Någon kan hon väl
stöta för huvudet med sin nonchalans
beträffande sakers och händelsers vikt och
proportioner. Det kan nu inte alltid intressera
allmänheten eller ens den stora vänkretsen, var Alma
fredagen den och den blev bjuden på ”kaffe
med gott hembakt”. Men sådant får man ta på
köpet. Alma Söderhjelm bevisar än en gång
i dessa minnesanteckningar, vilken avundsvärd
vitalitet hon besitter och vilken sprudlande
kulturell tillgång hon varit och alltjämt är. Vad
hon har att säga i viktiga ämnen — ja, i de
viktigaste: kärleken och döden — är klokt och
fint, avvägt och genomtänkt. I sådana ting
röjer hon inte bara sitt rika och varma hjärta
utan också sitt klara intellekt. Hennes vänsälla
begåvning är förvisso stor och sällsynt, hennes
modiga hållning inför tillvarons vanskligheter
värd beundran. Man tror henne på hennes ord,
då hon yttrar följande: ”Jag har varit på
många ställen, jag har varit hungrig och ensam
och mycket sjuk, jag har burit på ångest och
svåra olyckor, varit i krig och vakat vid många
dödsbäddar. Men jag har aldrig vantrivts.”
Johannes Edfelt
Kluven dikt
EMIL HAGSTRÖM: Klyftan. Bonniers. 2: 25.
Emil Hagström är en ung poet, som är
mest till sin fördel, när han glömmer att
ta sådana ord som ”ödesnorna” i munnen
eller på knittel skildra häxprocesser. I sådana
stycken kan han ändå inte blåsa liv, och vem
skulle för övrigt kunna det? Konsten är att
tala sin tids tungomål: det är en elementär
sanning, som varje lyriker till sist tvingas att
acceptera.
Emil Hagström kan lyckligtvis göra det,
också om det ännu sker endast ”styckevis
och delt”. I en cyklisk dikt ”Smärtornas
konung” — ett högt ämne och ett patetiskt —
ser man, hur han brottats för att finna en
utväg ur schablonernas snårskog. Resultatet
kan endast sägas ha blivit till hälften lyckat.
Men i omedelbart lyriska ting, där han
glömmer bibelvändningar och alltför ansträngt
patetiska symboler, kan han finna en ton, som
verkligen angår oss. Bitterheten kan få en
sådan grad av pregnans som i detta poem:
Jag är aktör
i ett skådespel.
En tragisk roll
jag fått på min del.
Och masken är målad
med nödens grått
och ögonen blöda
av svält och brott.
Och kväll efter kväll
samma lögner och tjat
för husrum och pilsner
och mat.
Det är en hemlös själ, en uteliggare och
vagabond, som blottar sitt hjärtas nöd i dessa
abrupta strofer:
Vi fått en fristad
under denna bro
fast här är blåsigt,
vått och kallt att bo.
Folk trampar, vagnar
rulla på vårt tak
och feta råttor
gästa vårt gemak.
Och floden flyter
liksom tid och år
en långan resa
tills den havet når.
Och dovt en klocka
i ett kyrktorn slår.
Dpnna dikt har en perfekt avslutning,
samtidigt stram och vidgande perspektivet.
Sådana lyckokast möter man en och annan gång
i detta häfte, särskilt i dess folkviseartade,
mjuka och rena poem. Man ville med ledning
av sådant gärna våga en skilling på att denne
man verkligen är en poet.
Johannes Edfelt
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
