Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lewis, Sinclair, Vanartiga föräldrar, anmäld av Ruth Hedberg - Földi, Michael, Namnlös soldat, anmäld av Johannes Edfelt - Keilhau, Wilhelm, Det norske folks liv og historie i vår egen tid, anmäld av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
den evige borgaren — — — denna
medelklass som bolsjevikerna hata och efterbilda,
som engelsmännen älska och håna, och som
utgör huvudmassan av den befolkning som är
värd att räknas med i Frankrike, Tyskland
och Förenta staterna.” Sinclair Lewis har
älskat och hånat honom som trots någon
engelsman: ”Ibland har hans namn uttalats
Babbitt.” När Lewis skrev om mr Cornplow
under beteckningen Babbitt, var han själv ung
och vanvördig. Avståndet förskönade inte mr
Babbitt, närmandet har gjort det i stället. Att
bli medelålders är att bli borgare.
Fred Cornplow lyckas inte fullfölja sina
planer på ett vita nuova för egen del, dessa
planer som barnen uppfatta som senil
sinnessjukdom. Fadersplikten kallar honom till
ordningen, eller till oordningen bör man kanske
säga. Unge Cornplow håller nämligen på att
supa sig fördärvad sedan han övergivits av
sin far. Han har själv blivit far. Det är inte
för tidigt i förhållande till hans ålder, men
”han var ej mogen, han var ej värdig”. Se4an
Cornplow senior gjort undan grovstädningen
i sonens tillvaro, står han inför den försenade
uppgiften att göra sonen till en man. Han
får ta itu med sonen och sonsonen samtidigt.
Kanske förunnas honom den tröst som
pedagogiska uppbyggelseböcker förespegla illa
åtgångna föräldrar: barnbarnet kommer att
förstå och uppskatta, där barnet kritiserade och
underkände.
Avståndet mellan två generationer har sällan
fått grällare belysning än i ”Vanartiga
föräldrar”. Att det delvis har skett i ett tillstånd
av omedvetenhet gör inte boken mindre
intressant. Men Sinclair Lewis’ utveckling är också
intressant. Åren gå så snabbt. Snart är han
kanske mogen för den ungdomliga
hundraåringens apoteos! Ruth Hedberg
Namnlös soldat
MICHAEL FÖLDI: Namnlös soldat. Åhlén &
Söner. 11: —.
Slentrianmässigt bedriven modern
romanproduktion utkristalliserar så småningom vissa
standardtyper, av vilka den vanligaste
kategorien helt naturligt blir den, som skulle kunna
etiketteras ”Den gamla hederliga romanen”.
Till den typen får man nog på det hela taget
räkna Michael Földis ”Namnlös soldat”, ehuru
den också haft beblandelse med den ganska
kameleontiska genren ”efterkrigsroman”. Földis
bok har sin styrka — ehuru denna ingalunda
är av olympiska mått — i sin realistiska
skildring av några av krigsupplevelserna märkta
mellaneuropeiska individer, samtliga med
Budapest som andligt centrum. Huvudpersonen, den
splittrade och tafatte, normalbegåvade Miklos,
blir som medicine studerande häftigt förälskad
i sin årskamrat Hona, som efter många
piruetter besvarar hans passion. Så kommer
mobili-seringsordern och det spöklika fältlivet i
Serbien. Det märker helt sin man, som i detta
fyraåriga virrvarr av blod, jämmer och
kar-teschnedslag sjunker ned i slö och fullständig
anonymitet. Då han omsider återvänder till
Budapest, befinnes Ilona för snöd vinnings
skull ha äktat en förmögen professor. De
erotiska förvecklingarna bli i Földis
framställning representativa för
”efterkrigsgeneratio-nens” existentiella osäkerhet och lörvildning.
Ack, ja. Det hela är brustet och förvirrat, så
att det förslår. Men ur splittringen och brunsten
ljuder en ångestton, som inte förfelar att ta
sitt struptag om läsaren och lyssnaren.
För ett par år sen utkom en om Földis roman
erinrande efterkrigsskildring av hans landsman
Körmendi. Det var utan tvivel en långt
skickligare och mer och bättre dokumenterad analys
av den mentalitet, som växte upp ur krigsårens
ödsliga gungfly. Földi vittnar liksom sin
landsman om processens ofrånkomlighet och om
dess frostiga konsekvenser. Låt oss minnas, låt
oss aldrig glömma det helvete vi genomgått! —
det är dessa författares maning. Bådas
dokument mynna ut i en stämning, som närmast
kan karakteriseras som avsmak och fasa.
Johannes Edfelt
En modern norsk
historiker
WILHELM KEILHAU: Det norske folks liv
og historie i vår egen tid. Aschehoug.
Oslo 1938.
I Aschehougs samlingsverk ”Det norske folks
liv og historie” har Wilhelm Keilhau skrivit
de tre volymer, som behandla tiden från 1814.
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
