Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Keilhau, Wilhelm, Det norske folks liv og historie i vår egen tid, anmäld av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Den sista av dessa förelåg färdig 1935. Den
gav en summarisk behandling även av
världskrigsårens norska historia och av händelserna
ungefär fram till 1920.
Nu, tre år senare, har författaren i ett
till-läggsband skildrat tiden från efter 1905 och
fram ungefär till 1930. Han har härmed
åstadkommit ett fullständigt nytt verk, nytt även
i den meningen att själva synpunkten är ny.
Det är mindre fråga om historia än om
sam-tidstolkning; det moment av självprövning,
som ingår i all historieskrivning, har här helt
överhanden — och ändå har resultatet varken
blivit en hätskt polemisk skrift eller en med
falsk ”vetenskaplig” pretention framförd
parti-bunden tillrättaläggning av samtidens problem.
Tonen är sympatiskt blygsam men samtidigt
frimodig och sakligt djärv. Hård skärpa får
kritiken endast på några punkter, där
författaren (ursprungligen nationalekonom) är
speciellt sakkunnig, där han på sin tid gjort aktiva
insatser, och där utvecklingen givit honom rätt.
Detta gäller speciellt krigsårens statsfinansiella
förvaltning och 1920-talets egenartade norska
valutapolitik, samt den bedrövliga
förbuds-episoden. Men detta har i framställningen
sannolikt varit sakligt nödvändigt. Och dessa
företeelser ha ju en central plats i det norska
samhällets efterkrigsutveckling.
På knappa femhundra oktavsidor har
författaren fått in oerhört mycket. Och detta har
skett utan att låta någon tyngdens ande sänka
sig över framställningen, som är livlig och
spännande från början till slut. Detta skulle icke
varit möjligt utan tvenne förutsättningar, över
vilka författaren dess bättre suveränt förfogar.
Den ena är sinne för det väsentliga i skeendet.
Den andra är förmåga av konstnärlig
helhetsutformning. I en tid, då historieskrivningen
i bredare och egentlig mening av mången
betraktas som en utdömd genre, har han visat
sig kunna förnya traditionen och nått nära till
den stora konsten på området. Detta gäller den
nu föreliggande volymen, likaväl som de
tidigare.
Detta sällsynt lyckade resultat — till vilket
vi i vårt land icke ha något motstycke — beror
enligt min mening därpå, att författaren
medvetet fattat det som en andlig originaluppgift
av första ordningen för varje släktled att
”skriva om historien”. Den är ett element i
samtidens liv och blir sålunda aldrig färdig.
Hand i hand härmed går en levande förståelse
för allt skeendes inre enhet. Politisk historia
i diplomatisk och inrikespolitisk mening,
krigskonst, lagstiftning, rättskipning, ekonomi,
teknik, sociala förhållanden, arkitektur och konst,
dikt och umgängesliv, sport och nöjen — allt
detta har ett självfallet inre samband, och den
historieskildrare, som icke äger förmågan att
låta insikten härom åtminstone skimra igenom
även en specialiserad framställning, är icke
i högre mening ägnad för sitt värv.
Det faller sig därför också fullt naturligt att
i Keilhaus framställning vid sidan av
partihistorik och det ekonomiska uppbyggandets
spännande epos finna slående reflexioner och
klara sammanfattningar över konst och
litteratur. Denna helhetssträvan, som i en mindre
skicklig hand skulle resulterat i ett oläsbart
kaos, har här till fullo lyckats.
För en svensk läsare är Keilhaus bok av ett
särskilt intresse. Vår kännedom om det samtida
Norge — som helhetsföreteelse — är otillåtligt
fragmentarisk. Sannolikt känna vi Danmark
bättre — kanske numera även Finland. Vad
Norge beträffar ha vi i Sverige alltid stirrat
oss blinda på vissa skarpt belysta företeelser.
Som ett korrektiv mot denna tendens, och som
ett incitament till vidgande av vårt intresse för
vårt västra grannfolk kan Keilhaus bok
rekommenderas för en ganska bred svensk publik.
Ännu en reflexion tränger sig på den svenske
läsaren av Keilhaus framställning. Hur
olikartad är icke den norska miljön och
bakgrunden mot vår egen! Vilken betydelse — på gott
och ont — har icke den relativa historiska
traditionsfattigdomen haft för det moderna
Norges historiska och samhälleliga utveckling!
Och låt vara att detta moment nu betyder
mindre än tidigare, så ger det dock anledning
till en hel del ganska fruktbara jämförelser,
när det gäller det svenska folkets liv och
historia i vår egen tid.
Det är därför att hoppas att Keilhaus senaste
moderna historievolym skall finna många även
svenska läsare. Varken den direkt historiskt
intresserade eller den allmänvakne lyssnaren
till tidsdebatten skulle komma att ångra det.
Rütcer Essén
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
