Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Farrow, John V., Fader Damien, anmäld av Ann Bouleau - Mörne, Håkan, Väderbitet sagoland, anmäld av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
I den lilla belgiska byn Tremeloo föddes
år 1840 bondsonen Josef de Veuster, vilken
sedermera, sedan han upptagits i kyrkan och
avgett klosterlöfte antog namnet Damien, ett
namn som nära hundra år senare skulle
komma att hyllas med en hjältegloria från
såväl kyrkligt som lekmannahåll.
Ty vid tjugutre års ålder, år 1863, ville
ödet att samme Damien de Veuster skulle
bege sig som missionär till Sandwichöarna,
där han kom att tillbringa resten av sitt liv.
Ett liv som kunnat bli vilken missionärs som
helst, uppfyllt av kyrkobyggande, nydöpelser
och den kärleksverksamhet som katolska
kyrkan pålägger sina söner. Tills en tillfällighet
fäster pater Damiens uppmärksamhet på de
spetälskas jordiska helvete och han frivilligt
gör sig till ledare av spetälskekolonin
Molo-kai, varifrån han endast kan återvända som
ett sönderfrätt lik. Från den dagen är hans
liv en hjältesaga och den hymn till
personligt mod, godhet och självuppgivelse som John
Farrow gjort av sin levnadsteckning.
Ty John Farrows bild av Damien är
medvetet, målmedvetet en idealisering av prästens
liv på Molokai. Just genom den måttfulla ton
han överallt vinnlagt sig om att hålla slätar
han över drag i sin hjältes karaktär som man
ur andra källor får veta har stött och
chockerat både vita och infödingar i dennes
omgivning. Kontrasten är slående mellan hans
skildring och den bild man får av prästen då
man i slutet av Farrows bok läser en
reproduktion av det brev som Robert Louis
Ste-venson år 1890 avfattade till Damiens
kyrklige antagonist rev. Charles McEwen Hyde.
Framför allt visar detta dokument vad som
är skillnaden mellan de två skribenternas
karaktärer. Stevenson är den nyktra
jordmänniskan som i Damien vill se en människa
med en människas brister men också en
människas storhet, medan Farrow såsom en son
av samma kyrka som spetälskeprästen själv
i denne ser ett helgon vars alla handlingar
styrs av det gudomliga. Det är karakteristiskt
att Farrow i nästan lika hög grad som när
det gäller Damiens gärning bland de
spet-älska ägnar hans verk sin beundran när han
stretar över bergstopparna för att bygga en
kyrka åt några enstaka katoliker i
förskingringen eller till den enda sanna kristna läran
omvända infödingar som kanske dittills levt
i okunnighet om all europeisk kultur — utom
dess avigsidor. Om detta rent religiösa
missionsarbete skall kunna tagas som en
kompensation för det elände och det lidande
europén på sin tid åsamkat Hawaiis kärnsunda
befolkning är en fråga som en modern europé
diskuterar. Medan Farrow självklart accepterar
samma mission som en lyckobringande
företeelse.
Men bara så långt invänder man på allvar
mot Farrows inställning i fallet Damien. När
han i kärva och råa färger målar de
spetälskas såriga kroppar och låter Damien endast
med hjälp av sina egna krafter utföra det
Sisyfusarbete som ligger i att göra
spetälskekolonin till en levande människors hemvist
accepterar man saklöst. Man kan opponera
sig mot det meningslösa i att Damien utan
minsta försiktighetsmått delar sin måltid och
sin bädd, sitt liv med de spetälska och kanske
därför, lika meningslöst, ådrar sig sjukdomen.
Man kan opponera sig mot hans över lag
ohygieniska och omoderna metoder. Men man
kan inte undgå att samtidigt fatta storheten i
själva hans nonchalans och beundra den
fysiska och moraliska styrka som tillåter honom
att ens gå så långt som till dessa metoder.
Utan att själv hemfalla till helgondyrkan
inser man, att själva de lidandes, de sjukas
sak bjuder en att i dessa våldets hjältedagar
besjunga en hjälte vars förnämsta vapen var
godhet och försvarslöshet. Därför är man
Farrow tacksam att han dragit den belgiske
prästen fram i rampljuset. Ann Bouleau
Väderbitet sagoland
HÅKAN MÖRNE: Väderbitet sagoland. Natur
och Kultur. 8: 75.
Det väderbitna sagolandet är Lofoten. Havet
söder om Lofoten är en av världens bästa
fiskeplatser. Där är nämligen lekplatsen för en viss
torskart, som har sitt hemvist i Barents hav,
öster om Finnmarken och norr om Kolahalvön,
men som, när den vid tio års ålder blir
könsmogen, ger sig på vandring runt Nordkap och
söder ut för att uppfylla sin bestämmelse.
Sedan urminnes tider varje år från slutet av
januari till början av april kommer torsken
vandrande till Lofoten i oavbruten ström och
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
