Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Vintern är lång. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINTERN ÄR LÅNG
Vår andes stämma? Något drömt beläte?
En mörk rebell ur själens underjord?
En ständig upprorsman, som ej fick säte
och stämma vid ett bryskt förhandlingsbord?
Vad nytt? — Polisbetjäningen, bestövlad
och väpnad, patrullerar det kvarter,
där vintervälde råder, och där skövlad
plog ej ska rista någon fåra mer.
Vad mer? — Lord, general och hejduk dryfta
små dagsförslag om utväg ur moras,
där vilsegångna, blinda vindar snyfta
och korpar vänta på ett slutkalas.
Tårar bli is; och våra valna händer
naglas vid droppstensgrottors väggar fast.
— Men ändå lever det vid frusna stränder
dold kärlek, sökande och utan rast.
I vintrig ödemark, i allt eländigt,
i evigheters evighet och nu:
— den är ju bara du, den är beständigt
blott du, o människa, och endast du.
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
