Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Lidman: När jag rymde från Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LIDMAN
NÄR JAG RYMDE
FRÅN UPPSALA
Några minnesanteckningar
I.
Ett litet kapitel i min bok ”Blodsarv”, där
jag talar om min morfars farfar, prosten
Johan Bernhard Wolff, en gång
Herrnhutar-nas beskyddare i Karlskrona och vän och
korrespondent till den fromme Gjörwell,
avslutar jag med följande rader:
”Min vän, du begriper nog, att när jag
numera betraktar det gamla förtjusande
miniatyrporträttet av min morfars farfar, så måste
jag vemodigt, men muntert le åt hans
sällsamma öde:
Förutom detta att han under årtionden
utan någon som helst anledning av sin
sonsons dotterson blev smädad, utskämd,
avskydd och föraktad som en otäck
rationalistisk neolog, blev han därtill efter döden
övermålad med helskägg, påsatt uniformsrock och
avbildad i pressen som konungamördaren
Johan Jacob Anckarström.
Och jag säger mig själv:
Stackars den, vilken som död faller i de
efterlevandes och historiens händer — han är
värnlöst förlorad här på jorden.
Det är förvisso förskräckligt att falla i
människohänder !”
Jag måste med ett enbart muntert leende
minnas dessa ord, då jag nyligen läste Sigfrid
Siwertz’ Uppsalamemoarer i Lindblads stora
serie ”Hågkomster och livsintryck”, där jag
påträffade följande skildring av mig själv:
”Sven Lidman gjorde sig tidigt känd i
Uppsala och det på följande vis. Han skulle ta
någon förberedande juridisk examen av så
enkel beskaffenhet, att jag glömt dess namn.
Därvid fick han sig förelagt att skriva en
uppsats om danaarv. Hurudan uppsatsen var
vet jag inte. Sven Lidman — vars styrka
redan då snarare var minne och patos än
kritisk sans — inledde emellertid sin uppsats
efter en del tuggande på pennan med mottot:
Timeo danaos et dona ferentes. Han blev inte
godkänd. Jag tror inte han tog någon examen
i Uppsala. Han levde vid denna tid blott för
dikten, och hans diktvärld var de stora
klassiska skuggornas. Ingen kunde som han ta
munnen vällustigt full med hexameter. Vilken
egendomlig bana låg inte framför denne man,
som startade med poesier om en berömd
grekisk hetär.”
Efter en längre uppräkning av skalder vi
beundrade fortsätter Siwertz:
”Sven Lidman hade en viss förkärlek för
greve Robert de Montesquiou-Fezensac på
grund av det finfina namnet, som han med
stort välbehag rullade på tungan. Vi voro
icke heller okänsliga för det lätt parodiska.
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
