Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Lidman: När jag rymde från Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR JAG RYMDE FRÄN VPPSALA
Jag minns ännu en karg höstdag utanför
matstället Fläskoset, då vi gemensamt gladde oss
åt Jules Laforges ’Complainte du Roi de
Thulé’––––––
Jag gick denna tid omkring med en svart
spännhalsduk två varv om halsen, redingot,
svart sammetsväst med röda noppor och smala
randiga byxor. Utanpå bar jag ett
brunmele-rat mellanting mellan ulster och regnkappa
med löst påhängd krage och breda snedfickor.
Sven Lidman påstod, att jag såg ut som en
ung något förkommen cirkusdirektör. Han
älskade att precisera och stannade slutligen
för att jag fått ärva en ambulerande cirkus
och inte riktigt visste vad jag skulle göra med
den. Jag hämnades genom att söka föreställa
mig honom framför trupp. Han var nämligen
också reservofficer men samtidigt i en grad,
som han kanske inte själv riktigt fattade,
blottad på militärisk pli och uppstramning.
Jag njöt elakt vid tanken på bassarnas
förvåning och befälets viskningar och leenden.”
II.
Jag kan omöjligt beskriva mina första
intryck vid genomläsandet av denna lilla
skildring. Jag hade en känsla av att jag
tvingades stå på huvudet — att möbler, som jag
var van vid att se på golvet, helst plötsligt
blivit placerade i taket, medan andra intogo
de sällsammaste och förvridnaste, alla
tyngdens lagar trotsande snedställningar. Av
naturen har jag haft ett ganska gott minne för
atmosfärer, miljöer, människoord och
män-niskotonfall, data och årtal.
Ovanligt gott vågar jag kanske säga!
Men man måste ju alltid misstänka sina
egna intryck och räkna med ålderns och
till-bakablickandets perspektivförskjutande
makter, för att inte tala om sympatiens och
antipatiens direkta omfärgningar av
minnesföre-målen.
Jag läste än en gång den siwertzska
memoarskildringen och fastnade vid orden:
”Jag minns ännu en karg höstdag utanför
matstället Fläskoset, då vi gemensamt gladde
oss åt Jules Laforges––––––.”
Jag förstod ju genast att han med Laforge
åsyftade den tidigt bortgångne franske
skalden Laforgue, men djupt nere i mitt
medvetande sade mitt minne med oerhörd
tydlighet ifrån att jag aldrig någonsin under mina
studentår tillbragt en enda karg höstdag i
Uppsala tillsammans med Sigge Siwertz.
Minnet talade så vederhäftigt tydligt, att jag till
slut ur mitt skrivbords bortglömda lådor
måste framplocka ett par dagböcker från mina
Uppsalaår. Och där kunde jag vecka för vecka
och ibland dag för dag åter avläsa och
genomgå mina brokiga och bortslarvade studentårs
både inre och yttre historia.
Men då också konstatera, att Sigfrid Siwertz
aldrig i Uppsala varit upptagen i den
vänkrets, vilken ett par av dess medlemmar under
intryck av Herman Bangläsning och Herman
Bangbeundran givit namnet Les quatre
dia-bles och som — kronologiskt räknat —
bestod av Sigurd Agrell, John Landquist, Sven
Lidman och Harald Brising.
Det var först under författaråren i
Stockholm som cirkeln vidgades och Siwertz blev
den femte mannen i förbundet.
III.
Med Sigfrid Siwertz sammanträffade jag
nämligen för första gången i mitt liv fredagen
den 11 mars 1904 — ett för min dåvarande
existens mycket betydelsefullt datum, enär
jag denna dags förmiddag under de löjligaste
yttre omständigheter blivit kuggad vid
tentamen i finansrätt för professor David
David-son.
Mina egentliga ”verkliga studier” i
finansrätt hade nämligen begränsat sig till några
lektioner hos en privatundervisare i ämnet,
vilken ansågs kunna Davidsons
”frågekate-kes”. Jag hade sålunda i min lagbok med blå
och röd krita förstreckat de sidor och partier,
vilka ansågos vara de nödvändigaste för en
tentand att behärska. De med röd krita voro
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
