Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Lidman: När jag rymde från Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LIDMAN
absolut nödvändiga, de med blå krita de
därnäst viktigaste — om jag minns rätt. Eljest
var det ju tvärtom.
Efter en hel del ströfrågor hit och dit
spände professorn plötsligen ögonen i mig
och frågade:
— Vad har kandidaten läst för litteratur?
Litteratur! I min poesiomtöcknade
fantasi-förryckta hjärna tändes plötsligt ett ljus:
Litteratur — fanns det verkligen litteratur även
på finansrättens område — poesi — kanske
diktsamlingar. Kanske ville han rentav
kompli-mentera mig för min nyutkomna diktbok.
Med ett oändligt inställsamt, intresserat och
oskuldsfullt ansikte frågade jag:
— Litteratur? Hur menar professorn?
Tentatorn glodde faktiskt in i mitt ansikte:
— Vad jag menar — naturligtvis vad jag
frågar — vad har kandidaten läst för böcker
i finansrätt?
— Vad jag har läst för böcker — jag har
läst lagen.
— Vilken lag?
— Svea Rikes lag.
— Vilken edition?
•— Vilken edition — jag förstår inte vad
professorn menar.
— Har kandidaten läst Uppströms eller
Skarins?
Och nu svarade jag med den naiva
uppriktighet, som jag aldrig lyckats växa ifrån
— bokstavligen följande:
— Jo, jag har läst det med röd och blå
krita förstreckade exemplaret av lagen.
Och så var jag utkörd från den tentamen.
Samtidigt med detta morgonmissöde firade
jag denna dag treveckors jubileet av min
diktsamling Pasiphaés förekomst i Uppsala
boklådor. En diktsamling, som dagen förut blivit
recenserad av Oscar Levertin i Svenska
Dagbladet och ännu en vecka tidigare lovprisats
i Hufvudstadsbladet av Wentzel Hagelstam.
Vilken senare recension jag frikostigt visat
för min matvärdinna, doktorinnan Græve,
medan jag försiktigt nog undanhållit henne
själva Corpus delicti — diktboken.
”Doktorinnan förstod att min bok skulle vara ’mustig’”,
har jag tacksamt antecknat i dagboken.
Men för den elfte mars har jag skrivit:
”Fredagskvällen samvoro Sigurd och jag
till klockan 3 på natten med poeten Siefwertz.
(Han var mig tydligen så obekant, att jag ej
ens kunde stava hans namn rätt.) Ooh som
poeter vanligt är kommo vi lätt tillsammans.
Han är en fin intelligens och hans diktning
anar jag skall hava sin individuella särklang.”
Som tecken på min uppriktiga beundran
hade han i min dagbok fått inskriva en
åttastrof ig dikt, vilken jag än i dag kan utantill.
Och ännu i denna stund, då jag i minnet ser
honom stående på den litterära tillvarons
tröskel fyller bilden av den unge poeten mig
med glädje och tacksamhet.
Och eftermiddagen påföljande dag hade vi
ressällskap till Stockholm, där vi självfallet
uppsökte respektive hem och umgängeskretsar.
IV.
Och så återsågos vi först i augusti samma
år i Uppsala. Augusti 1904! En av de stora
ödesavgörande månaderna i mitt stackars
oroliga ungdomsliv. Jag hade rest upp för att
taga kansliexamen — eller rättare och
sannare uttryckt — för att inbilla min mor och
min syster ach penningförsträckande
anhöriga, att jag tänkte taga kansliexamen.
Vilket jag till varje pris måste göra i september,
då mitt betyg i civilrätt, vunnet under en
halvannan timme lång offentlig tentamen för
professor Winroth i januari detta år, skulle
falla med månadens utgång. Jag hade den
gången ensam fått stå rycken för professorns
frågor: ”Under vilken tid jag var vid det
bästa humör” — säger dagboken.
Det ypperliga humöret hade sin grund i
att jag på morgonen den fredagen mottagit
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
