Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Lidman: När jag rymde från Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR JAG RYMDE FRÄN VPPSALA
från Albert Bonnier Arthur Sjögrens akvarell
till omslagsteckning för min debutbok: ”något
oanat och utsökt, något av Pasiphaes egen
stiliserade antik. Jag kan ej tänka mig något
stilfullare och originellare omslag än detta.
Hela teckningen i dess så ytterst avvägda och
distingerade stilisering i blått och vitt fyllde
mig med en verklig estetisk glädje” var mitt
omdöme 29 januari. Och för detta glömde jag
till och med all oro för Winrothstentamen.
Men den januaridagens anteckningar slutade
med dessa något gåtfulla rader:
”Vad är det för nöje att få dansa första
vals med prinsessan Ingeborg på en bal, när
man vet att det funnits män som i stormande
nätter älskat Cleopatra.”
Vilket väl antagligen betyder, att någon
släkting på någon bal njutit den förstnämnda
äran, vilken framhållits för mig som
föredömlig och eftersträvansvärd.
Men nu är det augusti 1904 och
verkligheten, den hårda och hänsynslösa, dansar
första vals med juris studeranden,
reservunderlöjtnanten och skalden Sven Lidman.
Klarar jag inte denna kansliexamen, är det
slut med varje hjälp och varje intresse från
förmögnare anförvanters sida. Min onkel,
före detta justitieministern Ludvig
Anner-stedt har torrt och sakligt sagt min syster,
att han gav henne för mina studier detta år
300 kronor, ”men dem ger jag till dig, för
Sven kommer aldrig att laga någon examen
och aldrig att bli någonting”.
Men med en kansliexamen och
reservofficersfullmakt kunde man ju ha stora
utsikter på konsulatsbanan.
Och tar jag inte nu denna examen, kan min
fattiga mamma verkligen inte anses skyldig
att försörja en livsoduglig tjugutvåårig son
längre, som ingenting vill och ingenting kan
om ej skriva medelmåttig vers och förälska
sig i skiftande kvinnogestalter.
Ekonomisk misär — social misär —
mora
lisk misär — fullkomligt mänskligt
misslyckande är det som väntar mig, om ej denna
examen till slut klaras.
V.
Hur det speglar sig i dagbokens
anteckningar i prosaisk form kan du här nedan se:
”Fredagen 19.
I går fyllde för resten min stackars
Pasi-phaè 6 månader. Barnet är redan dött och
bortglömt. Och jag tänker resa till Kongo.
(Jag hade verkligen brevväxlat med Belgiens
dåvarande generalkonsul för Kongostaten
professor von Schwerin om att få inträde i
Kongoarmén.)
30 augusti.
Tänk att jag skulle få leva utan
brödbekymmer, utveckla min konst och mig själv,
om jag hade 1,500 kronor om året i säker
inkomst. — Emellertid umgås Siefwertz och
jag. Vi förstå varann ganska mycket.
2 september.
Mig brister alldeles något, som skulle
kallas examenspatos. Jag saknar alldeles känslan
av uppgiftens allvar och heliga betydelse. Jag
läser intet och kuggas alldeles givet — något
som nästan kan betyda detsamma som döden
för mig. Mais — j’m’en foute. Sådan är jag,
o moder, och jag kan ej omskapas.
3 september.
Jag skriver ironiska avhandlingar i
kansliskrivningarna och har nått stolthet, lugn och
en smula ny klarhet.”
Det är en av dessa mina ironiska
avhandlingar ”Om danaarv” med mottot ”timeo
danaos”, som Sigfrid Siwertz ”gjort mig
tidigt känd i Uppsala med”. De skrevos ju
i stället i själva verket endast ett par veckor
innan såväl Siwertz som jag för alltid
lämnade studentårens Uppsala bakom oss. Den
förberedande juridiska examen jag sällsamt
nog tog där redan 1901 — jur. fil.
kand.-examen — hade, lyckligtvis nog för mig, inga
skriftliga prov haft.
Som mina gamla Uppsalavänner också
veta, var min kunskap i den dåtida moderna
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
