Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Lidman: När jag rymde från Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LIDMAN
franska poesien så grundlig att av greve
Robert de Montesquiou-Fezensacs diktning
citerade jag endast — i en för övrigt starkt
parodisk översättning — hans omedvetet —
eller kanske medvetet — komiska skildring av
drottning Victorias begravning.
Men som krona på sina många små
ofrivilliga minnesmisstag och vänskapslustigheter
ger Sigfrid Siwertz en liten skildring av mitt
omilitära, disciplinlösa jag och hur det borde
bemötts på lägerplatsen, vilken nög lockar
hans gamle vän till ett hjärtligt leende, då
han väl minns, att Siwertz den tiden var ett
sällsynt fulländat ”kronvrak”, fantastiskt rädd
för militärer och poliser.
Jag gillar nog i detta fall mera hans
moraliskt kritiska program i ”Det stora bullret”:
”Men ska det ljugas, så låt det åtminstone
ske i romanform. Förfalskade memoarer såra
på ett alldeles särskilt sätt den intellektuella
renlighetskänslan.”
VI.
Det finns i alla fall en liten verkligen
alltigenom exakt detalj i Siwertz’ skildring: —
det är den om hans ulster med den löst
påhängda kragen, vilken han så känsligt skildrat
i en av ”Gatans drömmar”:
Men jag dök längre ned i kragens veck
och flydde stum och frysande av skräck.
Ack, hur jag älskade den ulstern och i
dessa augustiveckor 1904 poeten, som bar
upp den! I de där tre veckorna 1904 blev
Sigge Siwertz, hans person, hans vers och
hans ulster på något sätt en vilopunkt, en
tillflyktsort, en framtidshägring för mitt innerst
inne ångesthetsade jag. Hans
”cirkusdirektörs-ulster” var ju för mig symbolen för den
fattiga bohemtillvaro, som väntade mig. Hade
inte Rimbaud själv irrat omkring med ett
cirkussällskap, ja, till och med hedrat
Stockholm med ett besök. Edmond de Goncourts
”Les frères Zemganno”! Banvilles ”Les Saltim-
banques”! Var ej konstnären innerst inne en
cirkusartist, som för vart uppträdande måste
skärpa sina fordringar.
Du nouveau — toujours du nouveau.
Jag har i mitt lilla versdrama ”Imperia” i
målaren Fortis gestalt en gång en smula sökt
återgiva min dåtida uppfattning om det
essen-tiella hos poeten Siwertz — sådan jag
själsligen såg honom i de dagarna och i de år
då han publicerade ”Gatans drömmar” och
”Den unga lönnen”.
Jag hade gripits av en stor beundran för
både honom och hans vers och såg i Sigfrid
Siwertz Sveriges blivande Rainer Maria Rilke.
Jag sökte ivrigt övertala honom att med gott
både svenskt och tyskt nyromantiskt föredöme
förbättra såväl sina för- som efternamn och
som Sigfrid Maria Siwert gå in i den
litterära odödlighetens smärtfyllda lyckovärld.
VII.
När man en smula vet, hur litet en
människa vet, gripes man av förfäran vid tanke
på hur hjälplöst utlämnad åt tillfälligheter,
nyck och inbillning en ung människa på livets
tröskel är: — när han skall bestämma sig
och avgöra sig — för ett helt långt liv — utan
att förstå, utan att ana vilka oändliga följder
en enda liten gärning och ett enda beslut
innebära.
Den inre ångest och kamp i vilka mitt
hjärta levde i de där
augusti—septemberveckorna, då Sigfrid Siwertz och jag delade
dikter och tankar, avspeglar sig intensivt i de
tre dikter från den tiden, där jag kanske i
versens form sannast och verkligast fångade
mitt själsliga läge.
Onsdagen den 17 augusti skriver jag:
Det givs blott en lycka, och det är den
att räddningslöst få gå under,
att giva allt och få intet igen
mer än lidandets ensamma stunder:
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
