Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Lidman: När jag rymde från Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR JAG RYMDE
FRÄN UPPSALA
Att slitas från trädet i vårens tid
som ett grönt och skälvande blad
och virvlas omkring i en vårstorms strid
utan att veta för vem och för vad.
Men få vissna sedan en sommardag
i strålar som blända och brinna,
med en bortglömd gåtas bleknade drag
vars tydning ingen sökt finna —
Att multna sen som ett gulnat blad,
när träden stå i sin fägring —
och glöminas bort som man glömmer ett blad,
en solnedgång och en hägring.
Söndagen den 4 september:
Lär mig att svälta, lär mig att törsta,
lär mig att ensam och frusen vandra!
Blev ej det öde det största,
som de odödliga gåvo Cassandra?
Aldrig den thrakiska stormilens brus,
aldrig de vredgade vågornas kammar
släckte den själ, som med strålande ljus
än genom seklerna flammar,
hård var din vilja fast vekt ditt bröst —
starkt genom stormen och stolt genom natten
hördes din vredes och visdoms röst —
havsörnens skri över skummande vatten.
Hell dig, Cassandra, du var den enda,
som jag av döda och levande kände —
gåtogrubblerska, stolta, elända,
siareanden dig slog och förbrände.
Hell dig, Cassandra, älskade, kära,
giv mig din själ att på nytt jag må finna
offrets och givandets saliga lära,
styrkan att lida, modet att brinna,
åtrån att offras, åtrån att giva
allt som till trygghet och skydd kunde bliva,
stolthet och styrka att aldrig vackla —
modet att vara en brinnande fackla.
Tisdagen den 6 september:
Kosmos är jag, kosmos var jag,
glansen av dess ureld bar jag,
lågor, brännande och ljuva.
Jag var bergens ro och havens
vilda stormar, jag var savens
brand i rankans stam och druva.
Jag var allt som led och levde,
aldrig köldens makt mig kvävde.
När dess isvind kylde själen,
dubbelt starkt min längtan brände,
varmare jag glöden kände,
som låg bunden under tjälen.
Alla vilsna fåglars längtan bar jag,
alla vilda vågons like var jag,
ägde endast stoltheten och modet:
stoltheten att bita läppar samman,
modet att förgås i ödesflamman,
lyda undergångens röst i blodet.
Havets sång och dödens sång,
än vår färd blir tung och lång,
än ej få vårt mål vi hinna.
Inga segerkransar pannan smycka,
än mot fjärran horisonters lycka
dödens vita stjärnor brinna.
Men med dessa dikter och beslut bakom
mig — ty för mig voro dessa verser
verklighet — lämnade jag för alltid Uppsala och alla
tankar och planer på ett ordnat samhälleligt
arbete och säker anställning i statens tjänst:
jag hade valt — tycktes det mig —
undergångens, självförbränningens, fattigdomens
väg.
VIII.
Redan några månader tidigare —
påsk-aftonsnatten 1904 — hade jag nedskrivit
följande livsprogram i min dagbok:
”Jag vill prisa mina förfäder, som väl gåvo
mig fattigdomen och den undanskymda
ställningen men som voro människor och som
gåvo mig mäns tankar och känslor, lynnets
frihet och avsky för alla ok, begåvningens
egenart och självständiga blick på planeten
Tellus’ invånare och förhållanden. Min själ
är orolig och brinnande av många
generationers individuella daning. Jag är deras
obetydlige arvtagare, men jag brinner dock —
även om flamman ännu blossar röd, med
ojämn låga och mycken rök. Alla bål behöva
bliva helt brinnande, innan de lysa och värma
fullt. Påtändningens tid river upp mycken
gammal aska, men den pyrande röken kan
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
