Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Lidman: När jag rymde från Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LIDMAN
dock ibland följas av klara lågor och full
brand.
Men många brasor slockna, ty den sura
veden vill ej brinna. Och många människor
glädjas däråt för sin egen och för andras
skull. De tala om att förbrännelsen endast är
en lusteld, vid vars flammor andra njuta och
värma sig. Men de ljuga, ty de hava aldrig
själva känt självförbrännelsens hänryckning.
Endast ett i livet är salighet och
fullkomnande: att förtäras av elden som tempeloffret
på altaret.
Blott därför äro vi komna i världen.
De fattiga och futtiga år jag levat hava
dock präglats av en hänsynslös hängivenhet
för konsten, av ödmjukhet inför det
överlägsna, av hänfört arbete på framtida
mognad. Ej har jag dansat på rosor och mycken
smälek har jag lidit. Men som den dåre och
visionär jag är, har jag på intet aktat utom
på det mål jag satt mig före och som aldrig
sviker. Ty jag har satt det så högt, att jag
aldrig kan nå det, blott skymta det i mina
stoltaste stunder av andlig högtid.
Det finnes inga ideal som svika. Vad som
bedrager människorna och som de kalla att
förlora sina ideal, det är deras egna tarvliga
beräkningar och egoistiska illusioner. Det är
endast ett som är av evighet, utom rummets
och tidens gränser, av inga jordiska stormar
stört: det är idén. Och var och en, som lever
för en idé, han lever för evigheten, och hans
liv är en skälvande droppe av det stora
Kosmos.
Dum aliis luo, grandesco et consumor har
sedan länge varit mitt valspråk — mottot till
mitt undanskymda liv.
Vad bryr sig den stora och eviga Konsten
om succés eller nederlag, om bortglömdhet
eller världsrykte. För henne finnas endast
uppsåtets helgd och arbetets helighet. Må
gatans och stundens moderna storheter samla
pöbelns beundran och uppmärksamhet kring
sig som det ruttna köttet samlar flugorna. Den
ensamme mannen sluter med ett leende sitt
öra för deras skrän, och medan han ser mot
de fjärran stjärnor, som äro hans livs glädje,
lyssnar han blott till sitt eget samvetes röst.”
Och påskdagen den 3 april 1904 hade jag
skrivit en dikt, vilkens sista strof lyder:
Allt som vill lysa vitt och till mognadens vällust
hinna
måste med dödsdömd gång mot förintelsen ila,
snabbare blott ju hetare som våra själar brinna:
liv är förbrännelse blott och döden ensamt ger vila.
IX.
Nu var jag beredd att gå denna offrets och
självförbrännelsens väg. — Jag trodde mig
vara beredd på ett självmord som yttersta
lösning av mitt ödesproblem:
Hårt mot min fuktiga tinning
vinlövskransarna bind:
Liv, vid din klädnads linning
kyls jag av dödens vind.
Giv i ett hårdare famntags glöd
livsförintande lycka,
eller låt sonaren Död
hårt till sin famn mig trycka.
När dessa rader skrevos, hade jag redan
varit i Stockholm tre veckor, fått min
diktsamling ”Primavera” antagen av Karl Otto
Bonnier och i honorar erhållit tvåhundra
kronor — en stor summa för en fattig poet den
tiden. Det hjärtliga erkännande, med vilket
min nya diktbok i mars 1905 hälsades av
Oscar Levertin i en stor recension i Svenska
Dagbladet lyfte med en gång mitt liv och mitt
öde upp på ett nytt plan.
X.
Min Gud — min Gud — min Frälsare och
Förlossare — samma ångest och förtvivlan,
samma fråga och plåga, samma dödens kval
inför mitt ödesval fylla mig på nytt öch på
nytt igen, när jag så här stannar inför min
ungdoms historia och problem, sådana de
avspegla sig i en driftberusad, livsokunnig, på
en gång våldsamt uppriktig och barnsligt
fantasiförvirrad tjuguårings
dagboksanteckningar.
Ack, vad man vet litet om vad ett val
inne
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
