Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Lidman: När jag rymde från Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR JAG RYMDE FRÄN UPPSALA
bär och betyder, när man står som vägväljare
på livets tröskel!
En marsnatt för sexton år sedan steg jag
av ett snälltåg i Katrineholm för att tidigt
på morgonen kunna fortsätta min färd söder
ut på ett lokaltåg. För att fördriva den långa
väntetiden gick jag ned och promenerade på
själva järnvägsskenorna. Jag följde ett
skenpar, tills det delade sig i två. Jag gick med
ena foten på det enas högerräls och andra
foten på det andras vänsterräls, tills det var
omöjligt att på det sättet gå längre. Det ena
skenparet ledde till Malmö och det andra till
Göteborg. Och jag stod där i den tidiga
marsgryningen och tänkte Över valets
fruktansvärda ödesproblem — den lilla punkt, i vilken
vägarna brytas, och där den ena leder åt ett
och den andra åt ett rakt motsatt håll. Jag frös
i marsnattens ensamhet och kyla inför tanken
på min egen ungdom och all ungdoms
hjälplösa okunnighet i ödesvalets brytningspunkt.
Jag hade nu i dessa
augusti—septemberdagar 1904 gjort mitt ödesval. Men två år
tidigare hade jag också, men på ett helt annat
sätt, i grund och botten stått inför samma
beslut och avgörande. Jag var den gången en
annan Sven Lidman. Jag hade då återkommit
till Stockholm efter en nära nog oavbruten
sjutton månaders lång militärtjänstgöring för
att stanna i Stockholm under höstterminen,
uppge, att jag läste på kansliexamen men i
själva verket för att utarbeta en planerad
novellsamling och så på nyåret 1903 debutera
på det gernantska förlaget som prosaist. En
dagboksanteckning från oktober 1902
uttrycker i en enda mening, vad jag gick in i:
”Jag fick på mig mina civila paltor och
kände mig åtskilligt generad, proletärmässig
och obetydlig, där jag drev gatorna framåt
och höll mig, där det mörkast var.”
Det blev ett par månaders ensamma,
intensiva, tysta och tåliga arbete i Konstens
tempelgårdar : ”Konsten” stavat med mycket stort K.
Krigsmän blev så småningom
novellsamlingens titel. På dess första sida prunkade
som motto K. G. Ossiannilssons versrader:
Se, månen döljs, reveljen bådar dagen,
och cittertonen drunknar bort däri.
”Armod och arbete” hade kunnat stå som
motto över författarens egen existens den
hösten.
Den 4 december 1902 kommer John
Landquist från Uppsala för att ta del av
arbetsresultatet.
”Den hedersvännen infann sig redan */2 1
och sedan blev här ett berättande, frågande,
läsande utan like. Vi hava roligt som två barn
tillsammans. Mina novelletter tyckte han
mycket om. Skulle förvåna sig, om de ej
funno förläggare. Deras konturfasta,
avhuggna stil! ’Det är med dig som med
Strindberg. Man upptäcker alltjämt nya sidor hos
dig, när man tror sig som mest känna dig
ut och in. Men dina dikter, ser du, dem skall
du ge ut.’ Kl. 10 gingo vi ut tillsammans upp
och ned framför Nationalmuseum,
Blasiehol-men runt fram och tillbaka.”
Tydligen en intensiv tiotimmars
intellektuell arbetsdag. Ack, vad tålde vi inte den
tiden, när det var tal om dikt och konst!
Om hur jag själv tyckte och tänkte i de
dagarna skriver jag tisdagen den 17
december 1902:
”Jag har i dag börjat förstudierna till en
ingående läsning av Goethe. Jag tillhör ej
dem, vilka hava sina mästare i Anatole France
och Voltaire. Jag tror ej, att livets djupaste
djup är ett krampaktigt hånskratt eller ett
trött och skeptiskt leende; genom Goethe och
Shakespeare vill jag bilda min människa och
min syn på livet, ty ’livet ler ej åt de negativa
dygdernas sterila kamp’, men livets allvar är
djupare, än de flesta tro.”
XI.
Ett par dagar senare avskickades
novellsamlingens femton skisser till min högt
vär
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
