Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Lidman: När jag rymde från Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LIDMAN
derade litteräre rådgivare, vän och förtrogne,
Algot Ruhe, vid tillfället i München, varefter
jag genast övergick till förarbetena för en hel
romancykel: ”1 kampen att bliva härskare”
med underrubrikerna: I Mannen, II Kvinnan,
III Kamraterna. En romancykel i vilken jag
ej blott skulle skildra en ung mans väg från
skolan, genom löjtnantsåren ända fram till
ställningen som generalstabschef och statsråd
och chef för försvarsdepartementet utan även
hans äktenskap, hans hustru och hennes
betydelse och insats i hans karriär. I sanning en
värdig uppgift för en nybliven sergeant i
Kongl. Andra livgrenadjärregementet!
Men till julklapp fick jag ett brev från min
mycket kloke, omtänksamme och kritiske vän
nere i München:
”Jag har icke för ögonblicket tid att ge den
utlovade detalj kritiken. Någon sådan torde
knappast heller vara av nöden, enär jag på
det bestämdaste måste avråda dig ifrån att
låta någon utanför den trånga krets, som
redan är invigd, taga del av den. Tiden
tilllåter mig ej att bindande bevisa mitt
påstående, att ett utgivande av dessa alster skulle
för hela din framtid vara av fullkomligt
ödeläggande verkan. ––––-
Att låta publiken se, hur man lär sig gå
är smaklöst. Det förekom på 80-talet. Då din
existens, efter vad jag kunnat förstå, är
beroende av dina inkomster, d. v. s. av den
examen, du skall ta, och din därpå följande
karriär, bjuder den enklaste logik eller
levnadskonst, att du först bringar din sociala
position i ordning. Jag kan försäkra dig, att
den kalla tonen i mitt brev härrör sig från
värmen i mina känslor för dig. Som psykolog
bör du lätt kunna förklara en dylik
växelverkan.”
Jag följde den gången hans råd. Men nu
två år efteråt hade det i alla fall icke blivit
någon examen av. Jag rymde från Uppsala
och störtade mig huvudstupa in i de största
möjligheter att bliva en misslyckad litterär
proletär. Och jag har sedermera mer än en
gång frågat mig själv, om det ej varit bättre
för mig att ha börjat år 1903 med en liten
samling militära noveller än 1904 med en
diktsamling, vilkens första två tredjedelar
tillkommit 1900—01. Hur helt annorlunda hade
ej i detta fall hela min litterära bana
gestaltat sig!
Har någon av mina läsare intresse för
min aldrig utgivna novellsamling ”Krigsmän”,
ber jag honom läsa de två små skisser, som
publicerades i maj 1903 och oktober 1904 i
månadstidskriften ”Varia”. Den sista av dem
tycker jag än i dag vara ett icke dåligt arbete
av en tjuguårig ung prosaist. Och när jag nu
en gång skulle sabotera min examen och
rymma från studiestaden, tycker jag ibland,
att jag hellre borde ha gjort det 1902.
XII.
Det var en människovarelse som gick
genom ett rum — in genom dess ena dörr,
ut genom dess andra. Var det någon av de
närvarande som lade märke till honom —
eller kanske rentav kom ihåg honom efter
hans bortgång? Hela hans liv bestod i denna
korta och konstiga vandring mellan de båda
dörrarna: födelsens och dödens.
Och så var han borta.
Men han hade hela tiden innerst inne varit
intensivt upptagen av samma frågor — ett
lidelsefullt behov att begripa varifrån han
kom och vart han gick — varför han var den
han var, vanför han blev den han blev och
varför han gick som han gick; att han
stannade och talade just med de och de
människorna i rummet, medan han undvek alla de
andra. Betydelselösa frågor för alla utom för
den de gälla.
Men i denna stund har jag varit tvungen
att stanna framför de dagbokssidor, på vilka
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
