Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorsten Jonsson: Den mediceiska Afrodite. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MEDICEISKA AFRODITE
han efter en stund, det står i tidningen. Så det
är inte bara här på Ormholmen som det finns
gott om. Och inget napp får man. Det är
förstås Sandberg som far omkring i motorbåten
och tar dom. Men det är ju inte den tiden på
dagen heller.
Han tittar på pojken, men Teodor svarar
ingenting. Han bara ror han, och ganska hårt,
fortfarande. Kanske ser han lite ansträngd ut,
och Torén säger:
— Nu tar jag in draget, så ror vi in i viken
här på västra sidan och sitter och metar en
stund. Så att du får sola dig riktigt, Birgit.
Sol och vatten ihop, det biter, det är fina saker.
Teodor drar in årorna. Relingen och ena
årbladet hyschar mot vasskanten. ”Om jag
vore ensam”, tänker Teodor, ”så skulle jag ro
rätt in i vassen, så att vassen slog igen efter
mig och det ingenting syntes av båten. Då
vore man alldeles ensam: jag skulle ta av mig
byxorna också och ligga i solen, och ingen
såg en, mitt i solen.”
Han tittar upp på Birgits smala, bleka, lite
finniga ansikte; egentligen är det inte blekt
utan skärt, med smal mun, alltid uppriktigt;
och han undrar om hon skulle kunna förstå
och vilja vara med. ”För hon är inte min
syster. En dag mitt i sommarn när vi satt
på verandan och läste ’Jack Barr’, det är minst
sju, åtta år sen, och solen lyste på den stora
grusiga gården och bagarn stod i sitt skuggiga
fönster mittemot och kokade aniskransar i flott,
vi läste ’Jack Barr’ och Pete sa: I går kväll
dansa syrran naken i mitt rum innan hon
somna. Och jag sa: Var det din stora syrra?
och såg det framför mig, och Pete flabbade
högt därför att han hade två systrar och jag
ingen och han sa: Nej, lillsyrran, gu va du
är dum. — Jaså, sa jag och ville fråga om
nånting, men det gick inte.”
— Det är nog bäst att vi håller oss bortåt
hällan, om vi ska få något, sa Torén. Ifall ni
inte vill gå i land?
■. b
— Nej det är ju så mycket orm där, sa
Birgit. Hon såg upp och log, och Teodor
tänkte: ”Hon menar det inte, hon är inte så
värst rädd. Att kunna säga något sånt där
utan att alls mena det, och le, och ta för givet,
och inte behöva förklara något: då är man
färdig, på ett sätt. Birgit är inte färdig hon
heller (och hennes båda bröst är bara som små
bucklor på klänningen), men på det sättet är
hon färdig: hon kan slå bort nånting. Jag
undrar om jag nånsin, men det har jag väl
förstås, precis likadant. Fast det känns inte
lika säkert när man gör det själv som när
man ser andra göra det. Kanske är det alltid
på det sättet: att det ser säkert ut när andra
gör det, men att det egentligen känns osäkert
för allesammans? Kanske det är så. Jag undrar
om pappa: när han sitter i telefon och talar
om sina nya modeller och sina spolringar,
om han?”
Han tittade på sin far, som satt i aktern av
båten i ett par gamla trånga byxor, en trasig
skjorta uppviken i halsen så att den tjocka
undertröjan stack fram, nerhasade
yllestrumpor och ett par gamla skinntofflor, rökte på
en cigarrstump och drog upp mungipan medan
han trädde mask på den ena kroken. ”Nej,
inte han.”
— Ni vill väl meta? sa han. Vill ni inte, så
slipper ni. Eller vill ni fara härifrån?
— Vi sitter väl en stund, om vi slipper
meta, sa Birgit.
Och så satt de en stund; Torén hyvade ut
reven med en klumpig och kortarmad gest;
Birgit krökte ryggen som vid en pulpet, med
vänstra axeln lite uppdragen, klädd i en brun
klänning som var för mörk för sommaren;
Teodor makade sig fram i fören och låg
bakåt-lutad med huvudet mot relingen.
— Det är bättre om du sätter dig upp,
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
