Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Carossa: Ensamhet och gemenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS CAROSSA
ENSAMHET
OCH GEMENSKAP
Ensamhet och gemenskap! Det har funnits
stora epoker inom konsten och litteraturen då
den skapandes ensamhet till synes helt
sammanfallit med hans arbete för det
gemensamma, så att samtiden knappast varsnade
någon motsättning mellan det ena och det
andra. Detta gäller i synnerhet sådana tider då
alla medlemmar av ett folk haft samma tro och
besjälats av samma världsåskådning.
Michel-angelo skapade sina verk under hela Italiens
intresserade ögon, trots att det skedde under
mycket oroliga årtionden. Krig rasade,
sammansvärjningar bildades, Savonarola steg och
störtades, men mästaren arbetade på sina
tavlor, sina marmorfigurer, sina byggnader
och förblev därvid en borgare bland borgare.
Då Florens belägrades av franske kungen ledde
han stadens försvar.
Dante tog så lidelsefullt del i sin
fädernestads politiska strider att han efter
motståndarens seger slutligen måste gå i landsflykt,
lyckligtvis endast från det florentinska
området, så att han dock bevarade sambandet med
sitt större fädernesland, ur vars mark han
hämtade kraften till sin odödliga skapelse, ”Divina
Commedia”. Ja, även han uppgick med själ
och hjärta i en gemenskap. Hans stora
diktverk är fullt av uppgörelser med samtiden. Han
kunde hysa ett oförsonligt hat mot enskilda
personer och riktningar, men med detta hat
bevisade han dock i vilken grad han kände
sig som en del av helheten.
Shakespeare uppförde sina dramer på en
teater till vilken alla Londons borgare hade
tillträde; han var på en gång dramatiker och
teaterman, och de skådespel han satte i scen
måste tillmötesgå allmänhetens krav och fingo
inte vara sig själva nog.
Intet av dessa genier ur det förgångna
— och man kunde nämna många flera
sago-omspunna namn — skulle ha kommit på den
tanken att betrakta sig själv som en utanför
gemenskapen stående enskild individ. Och
likväl — när vi höra vissa ställen i ”Hamlet”
eller ”Kung Lear” eller ”Stormen”, när vi läsa
Michelangelos sonetter eller stå i Medicikapellet
framför ”Natten” eller ”Gryningen”, när vi
lyssna uppmärksammare till Dantes terziner,
när vi försjunka i Matthias Grünewalds tavlor,
så möter oss ur konstverkens innersta grund
en skakande ensamhet — även om vi icke veta
något närmare om konstnärens personliga
förhållanden — och vi tro oss förstå att vad som
griper oss så starkt i dessa verk är just det
som har sitt ursprung i ensamheten. Vi
förnimma något själsligt, odefinierbart, som likt
en stark och ädel krydda genomsyrar verket
och gör det oförgängligt.
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
