Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. M. Forster: Elfenbenstornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från sina väninnor och till och med från sin
uppvaktande kavaljer för att gå omkring i
ensamheten med glasartade ögon och under
uppgivande av sorgliga små läten, då kunna
vi förmoda att hon är sjuk. Detsamma tro
även de övriga hönorna, som hacka på henne
i förbigående för att visa hur mycket bättre
de själva känna sig. Men en människa som
går omkring ensam är troligen inte sjuk utan
försöker bara stiga in i sitt elfenbenstorn.
Hon behöver elfenbenstornet likaväl som hon
behöver den mänskliga hönsgården, staden.
Båda äro hennes arvedel — ensamheten och
vimlet. Hon är det hjordlevande djur som vill
vara ensamt även då det mår bra, och hennes
glasartade ögon och sorgliga små läten äro
ofta tecken på någonting betydelsefullt. Hon
håller kanske på att bilda sig en klarare
föreställning om världen, eller lösa ett socialt
problem, eller utveckla sin själ, eller skapa ett
poem. Hon kanske är trött på livet omkring
sig, vilket är beklagansvärt, eller ännu värre,
hon kanske är rädd för det. Men vad hon än
kan ha för skäl, så har hon en obotlig önskan
att vara ensam. Denna instinkt är kanske inte
lika gammal som hjordinstinkten, men den
går tillbaka till civilisationens begynnelse och
har ett särskilt samband med litteraturens,
filosofiens och konstens utveckling. Så långt
tillbaka som historien sträcker sig se vi
människor som försöka draga sig tillbaka i sina
elfenbenstorn för att där bekämpa eller
modifiera de instinkter som de besitta i egenskap
av hjordmedlemmar.
Jag skall giva fyra exempel på detta.
Om vi skåda nästan tvåtusen år tillbaka och
betrakta det land som nyligen var
Tjeckoslovakien, så få vi se en general som leder
vissa militära operationer gentemot invånarna.
Generalen är helt och hållet vuxen sitt ämbete,
men när han har ett ledigt ögonblick tar han
fram sin penna och börjar skriva filosofi.
Hans namn är Marcus Aurelius. Marcus
Aurelius hade, såsom vi veta, ett elfenbenstorn; det
var för honom den viktigare delen av hans
arv; den offentliga sidan, då han arbetade
med hjorden och betraktades som dess
kejsare, betydde ingenting för honom.
Om vi skåda fyrahundra år tillbaka kunna
vi se en hård och skrupelfri politiker, som
älskar vissa delar av Italien, hans
fädernesland, och tjänar dem med skoningslösa
metoder. Han är även en duktig lantbrukare som
sköter sin egen gård, så att han när kvällen
kommer är täckt av smuts i både inre och
yttre bemärkelse. Då tvättar han sig, tar på
sig rena, vackra kläder, låter tända de bästa
ljus i fina silverstakar och sätter sig ned att
läsa om antikens hjältar och dygder. Hans
namn är Machiavelli. Även Machiavelli hade
ett elfenbenstorn, ehuru det för honom var
den mindre betydande delen av hans arv: han
kände behov att draga sig tillbaka till det
sedan han överlistat sina medmänniskor och
utnyttjat deras svagheter.
Ett tredje exempel. För sextio år sedan fanns
det en stor revolutionär, som gjorde mer än
någon annan för att få människorna att resa
sig mot det bestående samhället. Hela sitt liv
ägnade han åt detta — han arbetade för
hjorden och genom hjorden. Och ändå kunde
han inte låta bli att då och då skriva ett poem,
ett lyriskt poem. Han gjorde sig inga illusioner
om förtjänsterna hos sina dikter, och likväl
gör han en anmärkning om dem som skulle
ha kunnat fällas av Keats: ”De bästa av dem”,
säger han, ”komma mig att inse vad poesien
är — ett ouppnåeligt feslott, vid vars åsyn
mina egna skapelser falla till stoft.” Namnet
på denne trånsjuke skald är Karl Marx. För
Marx hade elfenbenstornet ingen betydelse alls,
och det är möjligt att han skulle bli överraskad
om han fick höra att han tillskrevs ett dylikt
torn. Han skulle avfärda det som en beklaglig
borgerlig svaghet, och hans efterföljare ha
kommit med viktiga argument emot det, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
