Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. M. Forster: Elfenbenstornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller ett offentligt liv med gott samvete. Jag
kan inte stänga mig inne i ett Konstens palats
eller ett Filosofiens torn och blunda för
galenskapen och eländet i världen. Men jag kan inte
heller kasta mig in i någon rörelse bara därför
att den icke kompromissar, eller gå upp i min
egen klass, mitt eget land, eller i någon annans
klass eller land, såsom om det var det enda
riktiga. Vi äro i ett dilemma. Vi vackla från
den ena sidan av den mänskliga naturen till
den andra: ena ögonblicket känna vi oss som
individer, vilkas uppgift det är att skapa ett
eget litet paradis, andra ögonblicket känna vi
att vi måste låta vår individualitet uppgå
i något som är större än vi själva — i något
som vi endast delvis kunna gilla och delvis
förstå: på samma sätt som Milton endast
delvis förstod och gillade republikens sak.
Ehuru denna människans rastlöshet alltid
har funnits (hon kommer aldrig att bygga
Utopia, därför att det skulle upphöra att vara
Utopia när det väl var byggt), framträder den
speciellt tydligt i våra dagar på grund av
människans ökade möjligheter. I våra dagar är
politiken ofrånkomligare än någonsin. Vi
kunna icke komma ifrån nationalismen,
fascismen och kommunismen — tre -ismer — icke
heller från rustningarna, deras resultat, eller
från den moraliska upprustningen, deras trista
och ineffektiva motvikt. Världen är
skrämmande. Den är också tråkig, ty händelsernas
tragiska marsch tycks icke följas av någon
tragisk glans. Allmänhetens smak försämras;
landsbygden fördärvas; vildmarken utrotas;
städerna vulgariseras. När jag går omkring
i den stad jag bäst känner till — London —
och ser de arkitektoniska förändringarna på
Regent Street eller St. James’s Square, som
hade en sådan värdighet, så inser jag att vi
i själva verket icke ha någon bestående stad,
även om den är huvudstaden i ett imperium.
Och när jag far ut på landet och finner det
genomkorsat av autostrador, nedskräpat av
annonsplakat, pluggat med bensinpumpar och
vrålande av bombplan, då säger jag med
Psaltaren, ehuru i en annan betydelse: Fore
jag upp till himmelen, så är du där; toge jag
morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en
boning ytterst i havet, så kan jag ändå inte
undfly politiken, kommersialismen eller den
vetenskap som utnyttjats i deras tjänst. För
femtio år sedan kunde man fly — genom att
ge sig i väg. För hundra år sedan kunde
Browning’s Waring undkomma hela
civilisationen och från kretsen av sina vänner
försvinna ut i det okända. De undra vart han
tagit vägen, undersöka den ena romantiska
möjligheten efter den andra och komma till
den egenartade slutsatsen att han måste vara
i Spanien.
Ay, most likely ’tis in Spain
That we and Waring meet again
Now, while he turns down that cool narrow lane
Into the blackness, out of grave Madrid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
