Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. M. Forster: Elfenbenstornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är orätt av själen att fly. De hävda att det
är varje människas plikt, vare sig man är
ingenjör eller statsman, skapande författare
eller enkel läsare, att tjäna samhället och
samhället som en helhet, de fördöma ett liv i
avskildhet såsom själviskt, och de vilja riva alla
elfenbenstorn, vad för slags arkitektur de än
företräda. Jag tror att de taga miste och att
deras misstag bottnar i en alltför enkel
uppfattning av den mänskliga utvecklingen, men de
ha många intressanta saker att säga.
I England teoretiseras det icke mycket, men
de två mera teoretiska länderna i Europa
— Ryssland och Tyskland — hålla på att
utarbeta en troslära som arbetar för hjordens
intressen mot individens. I Ryssland kallas
hjorden proletariatet, i Tyskland kallas den
folket; men från vår synpunkt sett komma de
till samma slutsatser. I ett intressant tal om
konsten som Hitler höll år 1937 när han
invigde Den tyska konstens hus i München,
sade han: ”Nationen är visserligen icke evig,
men så länge som den existerar utgör den en
stöttepelare i tidens virvlande ström. Individen
måste sluta upp kring denna stabilitet för att
understödja den. Om han är konstnär måste
han resa ett monument över sitt folk snarare
än över sig själv; om han är en vanlig
medborgare får han icke unna sig lyxen av ett
privat universum. Ty nationen är förmer än
någon av de män och kvinnor som den utgöres
av.” Lenin säger detsamma i ett av sina
tidigare manifest, ehuru han icke nämner orden
nationalitet eller ras och ehuru hans ton icke
uttrycker någon mystik. ”Litteraturen”, säger
han, ”bör vara partilitteratur. Ingen individ
bör tjäna pengar på den, och den bör inte
vara en individuell angelägenhet. Ned med
de författare som icke tillhöra partiet. Ned med
den litterära övermänniskan. Låt oss slippa
det hycklande talet om individens frihet! Om
proletariatet är fritt blir individen fri, men
icke annars.” Ord äro förvirrande, och en
nazist och en kommunist använda olika ord
precis på samma sätt som de göra olika gester
med händerna. Men därför få vi icke bortse
från det faktum att ingen av dem har bruk
för något elfenbenstorn. De förmena individen
hans rättighet att fly från den gemenskap av
vilken han är en del. Rent kroppsligen kan han
naturligtvis inte draga sig tillbaka från den,
och de försöka även lägga beslag på hans
själ; och eftersom själen är källan till både
det konstnärliga skapandet och den personliga
religiositeten samt ofta fungerar bäst i
ensamheten, så stöta både nazisterna och
kommunisterna på svårigheter. Vi bevittna just stridens
början. Den bottnar djupare än i politiska
slagord, den bottnar i människans dubbla
natur.
Vid denna punkt förvirras emellertid
resonemanget på grund av den oklara och
vilseledande användningen av ordet ”liv”.
”Escapism” är enligt uppgift en flykt från livet, ett
förnekande av livet, ett andligt självmord.
Häromdagen läste jag i en radikal tidning att
”konsten bör vara ett uttryck för livet i alla
dess aspekter, icke ett medel att fly från livet”.
Detta lät övertygande, och det finns
naturligtvis inte något speciellt radikalt i det; men när
jag tänkte närmare över det insåg jag att
medan meningens första hälft betyder
någonting, så är den senare hälften meningslös. Ty
hur kan en levande varelse fly från livet, vare
sig han är konstnär eller icke? Döden är enda
sättet att undfly livet, men då man en gång
är död producerar man ingen konst.
Visserligen säga vi ofta att ”en dikt är död”, ”en
tavla är död”, och det ligger intet ont i att
använda detta uttryck så länge vi veta att det
är bildligt och inte själva bli förvirrade av
det. Men människan låter sig lätt förvirra, och
om man ideligen kastar omkring sig orden
”liv” och ”död” i en halvt mystisk betydelse,
såsom D. H. Lawrence ofta gjorde, hamnar
man i en absolut förvirring. Marcel Proust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
