Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. M. Forster: Elfenbenstornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säges ha ”flytt från livet” när han hela dagarna
stängde in sig i ett korkbeklätt rum och inte
ville släppa in solskenet — av något mystiskt
skäl anses solsken mindre overkligt än kork;
Racine likaledes då han från det franska hovet
drog sig tillbaka till Port Royal och skrev
dramer för skolflickor, däribland ”Athalie”;
Edward Fitzgerald, när han flyttade ut på
landet och började pjoska med sin hälsa. Vad
man menar är bara att dessa människor
övergåvo ett levnadssätt för ett annat — ett
verksamt liv för ett inaktivt eller kontemplativt.
Vi måste därför rätta till den där
vänstersentensen så att den får någon mening. Den
lyder: ”Konsten bör vara ett uttryck för livet
i alla dess aspekter, icke ett medel att fly från
livet.” Den bör lyda: ”Konsten bör vara ett
uttryck för livet i alla dess aspekter och bör
därför innebära en flykt från vad byråkratiska
personer kalla liv och vad konstnärerna anse
vara byråkratiskt.” Tanken att flykten i sig
själv är något orätt är byråkratisk. Den har
intet som talar för sig varken i etiken eller
estetiken, och den kommer bara upp till ytan i en
tid som vår, då samhället är i hög grad
organiserat och begagnar varje tillfälle att dirigera
individen: då det uppfostrar honom, tar
fingeravtryck av honom, ger honom pengar om han
skaffar sig barn, straffar honom om han inte
röstar vid dess ack så viktiga val, vägrar honom
pass om han inte är snäll, kontrollerar honom
vid födelsen och döden, i arbetet och leken.
Skött efter dessa linjer löper samhället lätt,
men om en individ tar ett steg åt sidan i detta
byråkratiska paradis sätts allting genast ur
funktion; trafiken stockar sig, och
femårsplanen eller vad det nu kan vara blir
försenad på ingen vet hur lång tid. En flykt från
maskinen vållar så mycket obehag för den som
sköter den att detta betraktas som en flykt från
Livet och den skyldige anklagas för att ha
begått något sorts andligt brott. Den skyldige
är kanske bara en odåga, men han kan också
vara en stor konstnär, såsom Milton eller
Proust, som arbetar bäst i ensamheten, och
han kan också vara och är ofta en helt vanlig
person, som känner behov att draga sig
tillbaka till sin lilla fästning för att bygga upp
ett privat litet universum, innan han kan
avgöra var han själv står.
Naturligtvis är byråkraten varken en skurk
eller en idiot. Hans bekymmer är allas
bekymmer — människans dubbla natur, detta
sällskapsdjur som vill vara ensamt ibland och
som inte nödvändigtvis är sjukt därför att det
går och tjurar. Om man kunde klyva
människan i två delar skulle byråkraternas problem
bli betydligt enklare: den ena hälften kunde
giva kejsaren vad kejsaren tillkommer och
såsom medlem av en hjord låta sig organiseras
i ett samhälle, och den andra hälften kunde
giva Gud vad Gud tillkommer och draga sig
tillbaka till den helgedom där både
religionen, kontemplationen och skapardriften höra
hemma och där individen i mån av förmåga
bygger upp sitt eget universum. Då skulle det
icke bli några slitningar mellan de båda
hälfterna. Jesus, som icke kände till civilisationens
invecklade beskaffenhet, ansåg tydligen en
sådan uppdelning möjlig, men det förefaller
icke som om människan vore skapad på det
viset. Hon består icke av två hälfter: hon är
en dubbelnatur, och hitintills ha alla de
försök strandat som gjorts att bringa
civilisationen till samstämmighet. Ett kraftigt försök
gjordes under medeltiden. Då uppstod teorien
om den medeltida världsstaten, enligt vilken
kejsaren skulle härska över människornas
kroppar och påven, som representerade Gud,
över deras själar. Teorien föll samman, till
stor häpenhet för Dante, och kejsaren och
påven råkade i strid. Och i vår
bekymmersamma tid söka vi åter efter en uppdelning
som skulle giva samhället vad samhället
tillkommer och jaget vad jaget tillkommer. Vi
ha icke funnit någon utväg, och det nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
