- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Mars 1939 Årg. 8 Nr 3 /
195

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. M. Forster: Elfenbenstornet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jerusalem kan icke byggas förrän vi gjort det.
Då det offentliga och det privata kan
kombineras och då det i de industriella och
politiska landskapen finns plats för
elfenbenstornen, dessa symboler för den personliga
avskildheten, då har grunden lagts för en
ny mänsklighet.

Låt oss fördjupa oss i denna tanke om
avskildhet. Det finns två egentliga skäl för
”escapism”. Vi kunna draga oss tillbaka till
våra torn därför att vi äro rädda, och vi
kunna göra det därför att vi äro uttråkade
eller äcklade.

Ehuru man aldrig bör generalisera förefaller
rädslan alltid att vara av ondo. Man mår
fasligt illa medan den varar — man är dum,
eländig, oresonlig, ovärdig, och man jämrar
sig: ”Å, å, hur skall det gå med mig?”
Liksom alla andra grips jag stundom av fasa
över tillståndet i Europa. ”Å, å, hur skall
det gå med mig om det blir krig!” Jag
tänker och fortsätter på det viset tills jag kan
koppla om, liksom någon som fastnat vid en
starkströmsledning. I detta tillstånd är jag
inte till glädje för vare sig mig själv eller
Europa eller någon eller något. Plötsligt
kopplas strömmen av, och jag återgår något
generad till mitt arbete i en känsla av att ha
ött tid och krafter. Det tjänar utan tvivel
ingenting till att vara rädd. Medan rädslan
har oss i sin makt uppföra vi oss illa mot
andra människor. Vi bli hjärtlösa och grymma.
Vi slå, om någon annan slår först. De flesta
av mänsklighetens olyckor, både på de
politiska och sociala områdena, ha uppstått ur
rädslan. Den har gjort mera ont än till och
med rovlystnaden. Den fostrar icke endast
ynkryggar utan även översittare, som
tillsammans draga ner kulturen.

Om det därför är av rädsla som vi draga
oss tillbaka finns det föga försvar för
elfenbenstornet och ringa frid att finna innanför
dess murar. Vi stänga oss inne där, darrande,
sysslolösa, rädda att möta faran, och vi vänta
i varje ögonblick det slag som skall krossa
vår svaga fästning. Detta är ”escapism” i dålig
bemärkelse och förtjänar alla de hårda ord
som sägas därom. Det ger ingen befrielse och
skapar ingenting.

Men det finns ett annat skäl till flykt:
utledsenhet, avsky, indignation gentemot
hjorden, samhället och världen, den övertygelse
som stundom kommer till den avskilda
individen att hans ensamhet kan ge honom något
större och finare än han kan få när han
blandar sig med massan. Så här uttrycker
Wordsworth det:

The world is too much with us; late and soon
Getting and spending, we lay waste our powers;
Little we see in Nature that is ours;
We have given our hearts away —


Detta är ett sunt skäl. Wordsworth drar sig.
i sitt fall tillbaka från den värld som består
i kommersiell tävlan, därför att den gör honom
blind för den skönhet som han tror existerar
i naturscenerierna, och därför att han på den
slösat något som den icke förstår att värdera,
nämligen sitt hjärta. Han drar sig tillbaka till
en mytologisk värld, som är död som troslära
men som åter blir levande därför att han
blåser in sin lidelse i den.

        Great God! I’d rather be
A Pagan suckled in a creed outworn;
So might I, standing on this pleasant lea,
Have glimpses that would make me less forlorn;
Have sight of Proteus rising from the sea;
Or hear old Triton blow his wreathed horn.


”Så skulle jag kunna.” Men han gör det, och
även vi göra det. Vi se verkligen Proteus och
Triton, tack vare Wordsworths fantasi. Han
får syn på dem därför att han i sitt torn funnit
en tillflykt undan vulgaritet och leda. Om han
hade börjat sin sonett med ”Världen är
skrämmande”, skulle inte bara poesien ha tagit
skada utan även känslointrycket försvagats.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 20 22:43:22 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1939-3/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free