Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck : Brev från Finland - Anmälda böcker - Zilliacus, Emil, Vandring - Diktonius, Elmer, Jordisk ömhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P, O. BARCK
HANS RUIN
Av de jubilerande författarna var det
endast Emil Zilliacus, som man återfann på
julens bokmarknad med diktsamlingen
”Vandring”. I ”Minnesaltaret”, 1937, var det
sorgen och minnet som gav den djupa tonen
åt hans dikt. Den dröjer kvar, men den
öppnar ingen väg mot mörkret och vanmakten.
Fri och rak står Zilliacus i solljuset och
biktar den livstro, som är ödmjuk och oförfärad,
underkastelse och seger. Från höga
utsiktspunkter möter han vindarnas budskap från
blånande grekiska hav, och på vandring i
mytens och vårens, i tempelruinernas och
källornas land anar han den hemlighetsfulla,
eviga livsförnyelsens makt. Intet skrämmer
honom — han vet det oförstörbaras hemvist.
Han återfinner sin ungdoms stjärna förklarad
och hellenskt väsen får en djupare innebörd
hägnad av en stor och sträng skönhet:
Om denna skönhet fått oss genomtränga
och med. sin klarhet allt vårt väsen mänga,
då kunna vi ej svikta eller svika
vad våldets talesmän än må predika
med hopens stämma, redo att bedra oss,
med maktberusade cæsarers röst.
Och mot en vrång och vettvill värld i Chaos
vi ställa Kosmos i vårt eget bröst.
Det är en direkt formulerad bekännelse.
Det finns många andra strofer i denna
samling som man ville citera. De bäras av en
hög och genomlyst skönhet och andas den
inre befrielsens rena luft. Zilliacus’ hellenska
landskap äro inga reproduktioner, även om
synerna och visionerna ofta äro helt
objekti-verade, vilande i sig själva. Hans vandring
på klassisk mark är en pilgrimsfärd,
självför-glömmelse och igenkännande, flykt och
återkomst på samma gång. Hemlängtan blir
honom alltid slutligen övermäktig: i Circes
armar stiger hans Ithakas karga konturer
fram för själens syn och han styr kosan
norrut.
Han behöver inte heller känna sig ensam
i sin nordiska gränsmark. Han kan — för att
låna en bild av Ivar Harrie — där finna ett
Hellas kring ett hyperboreiskt Medelhav.
Men vad som är mer: den bekännelse han
gett ord under hellensk himmel har han kvar,
ty den frågar ej efter ort och namn. Han har
den också gemensam med många andra i en
vrång och vettvill värld. I ”Jordisk ömhet”
formulerar Diktonius den på sitt kärva och
ömma sätt: våren uppreser allt som skövlas,
ordet lever i den förtrampades hjärta, en
barnablick värmer när bördan bl’’ för tung,
kärleken lär oss
hur tätt invid varann vi alla bor
inunder samma modersvinge.
Det är livets eviga nu som lyser med
jordisk glans, den okuvade anden som söker sig
närmare hjärtats öppna och stilla värld.
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
