Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
som ett djupt gripande och genomträngande
drama om modernt familjeliv. Och slutligen
Frigyes Karinthys ”A Journey Round My
Skull”. Strängt taget åligger det icke mig att
skriva om ungerska böcker, men detta verk
har blivit så högt prisat av Eliot och andra
som läst manuskriptet på grund av dess
förvånansvärda ämne och det lysande sätt på
vilket det framföres, att jag känner mig
tvungen att ta det med. I varje fall tror jag
det har ett speciellt intresse för svenska läsare.
I skrivande stund finns det inga nyutkomna
böcker som förefalla att förtjäna ett
omnämnande. De tre vintermånaderna äro den minst
spännande delen av förläggaråret, och ehuru
man nu vanligen brukar utge ett par nya
böcker av populära favoriter under januari
och februari — såsom i år Beverley Nichols’
”Revue”, Pamela Frankaus ”The Devil We
Know”, Philip Gibbs’ ”This Nettle, Danger”,
Michael Arlens ”Flying Dutchman” och
Sheila Kaye-Smiths ”Valiant Woman” —
händer det sällan att en verkligt bra bok
kommer före vårdagjämningen. Om man ser
framåt finner man emellertid, även om man
bortser från de eftertryckliga lovord varmed
de flesta förläggare numera förkunna födelsen
av även de svagaste telningar, att de böcker
som skola utkomma i vår på det hela taget
äro intressantare än de som förra hösten
smögo sig in i världen såsom en efterskörd
av den stora krisen.
En ny roman av den märkliga
författarinnan Compton Burnett är alltid en
händelse, och jag gläder mig redan åt den
glittrande dialogen och kvicka karakteriseringen
i ”A Family Fortune”. Elizabeth Bowen,
som jag behandlade i närmast föregående brev,
förbereder en ny volym noveller; Edith
Sit-well har avslutat en ny roman, ”To the Dark
Tower”, en invecklad och romantisk historia
om hur en kvinna finner sig själv tack vare
lidandet; och nya romaner utlovas av L. A. G.
Strong och George Orwell, vars ”Road to
Wigan Pier” ställde honom i främsta ledet
bland våra yngre skönlitterära författare.
Vad den övriga litteraturen beträffar,
bortsett från den fortsatta strömmen av politiska
studier och redogörelser av den samtida
skådeplatsens journalister, finns det fyra böcker
som äro värda att lägga märke till. En av dem,
F. A. VoiGTs ”Munich and After”, är
visserligen en politisk studie, men jag nämner den
av samma skäl som jag i ett tidigare brev
nämnde hans ”Unto Cæsar”, därför att han
allmänt och officiellt betraktas som en av de
förnämsta nu levande experterna på
utrikespolitik. Han har för övrigt nyligen grundat
en politisk nyhetstidning, The Arrow, som han
och hans vänner trycka i en handpress och
sprida som en motvikt till de tendentiösa
nyheter varmed några av de större
dagstidningarna mata allmänheten. Av de
återstående tre är en en kuriositet: ”Bernard’s
Brethren”, en studie av en australiensisk
släkting till Bernard Shaw (man hade på något
sätt inte trott att Shaw hade några släktingar!)
över den shawska familjekretsen; den andra
är en självbiografi, ”Tumbling in the Hay”,
av Yeats’ gamle vän doktor Oliver Gocarty,
som ger en yster och pikaresk redogörelse för
Dublin i den gamla goda tiden, ett Dublin
som snarare erinrar om Smolletts och
Row-landsons dagar med all dess bråkiga
munterhet än om författarens ungdomsstad; och den
tredje är ett historiskt porträtt av lord David
Cecil över lord Melbourne, den store engelske
whigpremiärministern, samt av den lysande
”Regency”-societet i vilken han rörde sig.
Detta tror jag kommer att bli en av årets
mest betydande biografier — kanske den mest
betydande — ty David Cecil är en av de få
författare som kunna smycka sin lärdom med
stil och fantasi.
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
