Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Roberts, Kenneth, Arundel, anmäld av Thure Nyman - Wells, H. G., Stjärnornas barn, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
med ett visst mått av eldande förmåga och
besjälad av verklig entusiasm för den
föreliggande uppgiften. Däremot har man knappast
fått den psykologiska nyckeln till hans
överlöpning. Utom Einar Malm torde det
emellertid här i landet finnas så pass få personer, som
äro i besittning av den erforderliga
litteraturkännedomen för att kunna avgöra, huruvida
överste Arnold var en ärans man eller en
politisk äventyrare, att frågan kan betraktas som
akademisk.
Det är förmodligen också i den riktiga
känslan av att detta för den stora allmänheten
måste förbli tämligen ovidkommande, som
författaren inte gjort överste Arnold till bokens
huvudperson. Men inte bara därför. Genom
att införa en fritt uppfunnen figur, den unge
värdshusvärden Steven Nason från Arundel,
som ett slags medium har han vunnit i
konkretion, i realistisk detalj skärpa. Berättelsen
är lagd i dennes mun, och kring honom har
författaren vävt en ramintrig av synnerligen
romantisk beskaffenhet, vari han sedan osökt
lyckats infoga skildringen av den arnoldska
expeditionen mot Quebec.
Detta avsnitt utgör bokens naturliga
höjdpunkt och formar sig till en hjältesaga med
många hjältar, bland vilka den egendomliga
pojkflickan Phoebe Marvin intar en
framskjuten plats. Man ska vara mycket förhärdad
mot vildmarksromantik och kallsinnigt kritisk
mot pojkårens längtan efter att åtminstone få
läsa om bragder och äventyr, om man ska
undgå att tjusas av denna berättelse om den
lilla härens kamp mot övermäktiga
naturkrafter och sataniskt illvilliga motståndare.
Det finns som sagt många hjältar i denna
bok, och man kan inte räkna upp dem alla.
Cap Huff kan man likväl inte gå förbi. Det är
en praktfull skapelse, inte utan sina gelikar
i litteraturen men väl på sin plats i tid och
miljö. Han är ofantligt tjock, ofantligt stark,
ofantligt tjuvaktig och super sig ofantligt full.
Dessutom har han en otrolig förmåga att klara
sig ur alla knipor. Han är naturligtvis i grund
och botten fullkomligt oförarglig, men om
”Arundel” i lämplig förkortning ska ges ut
i barnbiblioteket Saga eller vad en dylik serie
nu kan heta, vilket i och för sig förefaller väl
motiverat, får väl arrangören hitta på någon
lämplig näpst åt den långfingrade figuren.
Kenneth Roberts’ starka sida är inte
män
niskoskildringen, och genren kräver det inte,
men den kräver inte heller en så fullständig
schematisering som den han gjort sig skyldig
till i teckningen av den djävulske pastor Hook,
bokens onda ande, mördare, förrädare, spion.
Hur man än vänder och vrider på den figuren,
kan man inte få någon mänsklig rätsida på
honom. Nästan lika illa är det för övrigt med
hans motpol, den ädle indianen Natanis. Annars
är det just en av de saker man uppskattar
i boken, att författaren lyckats ge en så
fördomsfri bild av indianerna, deras
föreställningssätt, deras kynne. Det ligger både
kunskaper och inlevelse bakom en sådan
prestation.
Kunskaper och inlevelse är för övrigt det
kännetecknande för hela boken. Det är ett rikt
stoff av historiskt, kulturhistoriskt, etnografiskt
och geografiskt vetande som här blivit till
en levande konstnärlig syntes. Hur författaren
nått därhän hör till dessa diktens mysterier,
inför vilka man står tämligen hjälplös, när
man söker en förklaring. Det räcker i detta
fall inte med att peka på konstgreppet med
berättelsen i första person. Det bidrar förvisso
till att inge läsaren föreställningen om en
omedelbart upplevd verklighet bakom orden,
men inga konstgrepp kunna ersätta den
fantasiens kraft som ensam förmår levandegöra en
hel förgången tidsepok. Det är vad Kenneth
Roberts har gjort i ”Arundel” liksom i
”Nordvästpassagen”. Man skulle kunna likna den
vid en jättelik fresk med ett myller av figurer
i ett ständigt skiftande sceneri, där varenda
kvadratcentimeter är fylld av liv. Den är inte
spännande i den mening att läsarens nerver
bringas i dallring. Dess rytm är en annan,
långsammare men också mera vederkvickande.
Den tillåter inte att man jäktar igenom den.
Man bör ha god tid på sig för att kunna
avnjuta detaljerna, men om man gör det får man
också lön för mödan. Thure Nyman
Om kosmisk strålning
m. m.
H. G. WELLS: Stjärnornas barn. Översättning
av Gösta Olzon. Bonniers. 4: 50.
För H. G. Wells har den moderna
naturvetenskapen öppnat fantastiska lekplatser, där
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
