Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Wells, H. G., Stjärnornas barn, anmäld av Johannes Edfelt - Giraudoux, Jean, Trojanska kriget blir inte av, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
han kan tumla om efter behag. På sätt och vis
är han en senfödd Jules Verne: i den
uppfattningen bestyrkes man inte minst, då man tar
del av hans senast till svenskan översatta opus,
”Stjärnornas barn”. Det är ett verk, som har
sin utgångspunkt i ett bisarrt hugskott, på
vilket författaren broderat vidare med frejdigt
mod. Men samtidigt har det blivit till något
mer än ett förstrött fantasteri. H. G. Wells
vore inte den positivist han i själva verket är,
om han inte visste att öppna sociala
perspektiv, utslunga varningsord och söka leda en
förvirrad mänsklighet i de fåror, som han anser
befordra livets växt.
Vid en lunch på Planetariska klubben
kommer Joseph Davis, den uppburne författaren
till många lättköpt optimistiska
heroiskt-histo-riska böcker för ungdom, att slås av en
fantastisk idé, som utgår från teorierna om den
kosmiska strålningen. Hans egen teori går
i korthet ut på att människorna äro utsatta
för påverkan av utomplanetariska krafter, och
som arbetshypotes ger han dessa krafter
beteckningen marsvarelser. Denna påverkan låter
sig skönja i fortplantningen. Marsvarelserna
äro sysselsatta med ingenting mindre än en
fortskridande förädlingsprocess av
mänskligheten! Nya varelser, utrustade med betydligt
större intelligens än släktet i övrigt, födas till
jorden under dessa experiment med mänskliga
mutationer. Upptäckten lämnar honom ingen
ro. I sin hustru har han alltid sett ett
egendomligt, ja, gåtfullt väsen. Kanske hans egen
son tillhör dessa nya övermänniskor, som hålla
på att växa fram? Och så börjar han sina
eugenetiska studier, på jakt efter själsliga
anomalier i positiv riktning. Han är fången av
idén om de kosmiska strålarnas inverkan på
de mänskliga kromosomerna. Den blir
revolutionerande i hans liv, den förändrar hela hans
värld, som förut varit fadd och belåten.
Självfallet har detta fantastiska uppslag för
H. G. Wells endast utgjort förevändningen för
en upptuktelse av samtiden. Mot
önskedrömmen om de fulländade mänskliga varelserna
ställer han samtidens hjordmänniska, infantil,
hejdlöst egoistisk, oförmögen till en logisk
tankegång. Vad hans språkrör professor
Kep-pel i det sammanhanget har att andraga, sätter
fingret på en punkt, som är så sjuk, att den
varas och blöder:
”De flesta av oss känner ända till livets slut
ett infantilt behov av att skyddas och ledas, och
ur detta behov härleder sig hela denna slaviska
underkastelse under gudar, kungar, ledare,
hjältar, partibossar, mystiska
personifikationer sådana som folket, fosterlandet, kyrkan,
partiet, massan, proletariatet. Ända till slutet
hänger vi fast vid föreställningen om något
slags storebror, som skall ta hand om oss. Vi
finner oss nästan i vilket förmynderskap som
helst, bara vi slipper stiga ut ur mängden och
bli betraktade som fullvuxna individer. Och
liksom alla barn och valpar och varelser på
larvstadiet är vi fyllda av fruktan.”
Med rationalistiska medel vill H. G. Wells
bibringa självkännedom. Hans bok är en
upp-lysningsskrift. Att betrakta den som roman
vore oriktigt. De sanningar, han har att
utmynta, äro ingalunda nya. Men de fixera än
en gång med kraft ett mänskligt nutidsläge;
och samtidigt får man sig till livs en utopi
och en profetia. Johannes Edfelt
Preludium till krig
JEAN GIRAUDOUX: Trojanska kriget blir
inte av. Översättning av Anders
Österling. Bonniers. 3: 50.
Diplomaten förnekar sig inte hos
dramatikern Giraudoux: hans skådespel har
ständigt en karaktär av maliciösa förhandlingar.
Med elegant självfallenhet använder han sig
av antika förklädnader, frammanande
spirituella oratoriska förvecklingar i stället för
mera våldsamt dramatiska uppträden. Hans
scener tilldrar sig i de stora händelsernas
periferi, i det ljus eller den skugga de kastar
framför sig. Hans spel om trojanska kriget
är en uvertyr före stormen, en atmosfärisk
studie av det fysisk-psykiska tillståndet, rik
både på färgstarka tavlor och subtila
seismo-grafiska konturteckningar. Personerna är där
i de flesta fall påtagliga, köttsliga människor
inunder kostymeringen. Hektor, den trygga
centralgestalten, framstår som den mogne
mannen, utled på krigets förödande
hantering och tomt retoriska lockelser, i motsats
till hemmasittarna som flammar för allsköns
fiktioner, dessa ärans skrälliga aktivister av
skalden Demokos’ typ med hans oansvariga,
vällustiga smak för heroiska epitet. Helena
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
