Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Giraudoux, Jean, Trojanska kriget blir inte av, anmäld av Artur Lundkvist - Racine, Jean, Atalja, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
blir den gäckande ödeskvinnan, kallt njutande
sina möjligheter som älskarinna och som
skönhetssymbol, lik en gudabild som oberörd
låter sig färgas av eldsken och blod. Odyssevs,
grekernas sändebud, som förenar
tankeklarhet och mytdunkel, är villig till fred, men
inser att kriget är oundvikligt: ”Gavelstycken
med bårder av skugga och eld, gnäggande
hästar, kvinnomantlar försvinnande i hörnet
av en kolonnad, alltsammans har ödet hos er
dränkt i den ovädersfärg som för första
gången tvingar framtidens relief inpå mig.
Det finns ingenting att göra. Ni framstår i
det grekiska krigets belysning.” Och försöket
att överlista denna predestination
omintet-göres strax av skalden Demokos, som
frambesvärjer kriget genom att göra en lögn av
sin egen död.
Det är ett stycke för tanken och fantasien
snarare än för teatern. Beundransvärd är dess
sammansättning av kvickhet och poesi, dess
vävnad av idéarabesker och klara, konkreta
bilder. Dess klassicitet är alldeles utan
torrhet, en återupplevelse färgad av blodets och
växtlighetens safter. Dess intellektualitet skyr
icke att använda sig av groteska uppträden
och ingå även i mycket jordiska ting. Det är
ett äkta diktverk, genomträngt av
medvetenhet: en medvetenhet om världen sådan den
alltid varit och inte minst en medvetenhet om
världen sådan den är just nu. Anders
Österlings översättning äger en suggestiv,
egenartad ton samtidigt som texten framstår fyllig
och klar. Artur Lundkvist
Racine i svensk dräkt
JEAN RACINE: Atalja. För svensk scen av
Ivar Harrie. Gebers. 4: 75.
Det kan vara en smaksak, vilket verk av
Racine man sätter högst. Några skulle väl
rösta för ”Phèdre” som den store
dramaturgens magnum opus, men säkert är, att också
”Athalie” skulle ha sina många varma
anhängare. Det tillhör, som bekant, Racines sista
produktiva år, sedan han som utnämnd kungl.
historiograf en längre tid vänt det sceniska
författarskapet ryggen. ”Esther” är dess
närmaste föregångare, och liksom detta verk
tillkom det på beställning av madame de Mainte-
non och uppfördes f. f. g. i det hem för
fattiga adelsflickor i Saint-Cyr, för vilket hon var
patronessa.
Som ingen annan har Racine vetat att
tillvarata den dramatik och poesi som bibeln,
enkannerligen Gamla testamentet, rymmer.
”Esther” är ännu en skiss, ett oratoriskt utkast
i förhållande till det mogna och glansfulla
dramat ”Athalie”. Det föll vid sitt förstä
uppförande platt till marken, men Racine fann
tröst hos Boileau, som lade plåster på såret
med försäkringen, att detta var hans
mästerverk. För ovanlighetens skull har också en
samtida smakdomares uppfattning sanktionerats av
eftervärlden: ”Athalie” har under seklens lopp
bevisat sin livskraft; som knappast något annat
dramatiskt verk har det förblivit den franska
scenens pièce de résistance.
Ämnet har Racine hämtat från
Konunga-och Krönikeböckernas hårda och upprörda
värld. I sin inledning betonar Ivar Harrie, att
detta drama visserligen inte handlar om ”en
bekännelsekyrkas kamp mot en diktatur — men
ett släktled, som upplevat sådant har resurser
att leva med i pjäsen bättre än förr”.
Det är så sant som det är sagt. Analogierna
mellan den gammaltestamentliga värld, som
här upprullas, och vår egen tid inställa sig
självmant: i Ataljas skräckinjagande gestalt
— hon som massmördat ättlingar av Davids
stam och nu med raseri vänder sig mot Jehovas
trogna och hans tempel i Jerusalem — indiktar
en nutidsmänniska med eller mot sin vilja vår
epoks mot religions- och tankefrihet fientligt
sinnade tyranner; i Mathan, den enkelriktade
propagandaministern, se vi flera paralleller,
om vi vända blicken ut mot dagens Europa,
och i den ståndaktige och högsinte
översteprästen Jojada se vi vår tids sannskyldige
hjälte: han som kan ge en god dag i
övermakten och gå i döden för sin tro.
Väl vore, om man sluppe ifrån sådana
jämförelser. Nu undgår dem ingen, som inte är
blind och bländad. Så har detta mästerstycke
ånyo vunnit i aktualitet genom historiens egen
lugubra gång. Det talar nu till oss på ren och
upphöjd svensk vers. Man har läst många
förträffliga tolkningar av Ivar Harrie, som bland
annat synes ha tagit till uppgift att
neutralisera verkningarna av wilhelminska toxiner.
Frågan är emellertid, om han tidigare nått ett
så fläckfritt, rytmiskt otadligt föredrag som
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
