Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Racine, Jean, Atalja, anmäld av Johannes Edfelt - Randel, Ane, Efterklanger från främmande lyror, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
han gjort i återgivandet av dessa racineska
alexandriner. Hans tolkning är inte bara en
vinst för svensk scen, den är en vinst för varje
läskunnig, om en poetisk högtidsstund
angelägen svensk man och kvinna.
Johannes Edfelt
Lyriska tolkningar
ANE RANDEL: Ejterklanger jr ån främmande
lyror. Norstedts.
Ane Randels namn kommer för framtiden
att vara knutet till den lysande översättningen
av Villons ”Stora testamente”. Det är ett verk,
som i sin art och sitt format är jämförligt
med Hagbergs Shakespeareöversättning, Talis
Qualis’ Byrontolkning och Järnströms
försvenskning av Chaucer. Den samling klassiska
tolkningar han nyligen utgivit i ett
privattryck, som bär titeln ”Efterklanger från
främmande lyror”, måste också hälsas med glädje
av varje vän av poetisk översättningskonst,
ty det är ett verk, där lärdomen ingått
äktenskap med espri, lyrisk inspiration och virtuos
ordkonst.
Med själsfrändskapens otvungenhet rör sig
Ane Randel framför allt på renässanspoesiens
domäner. Samlingen inledes med en rad
disticha av loannes lovianus Pontanus,
renässansens främste poet på latin. Pontani
vaggvisor — som i nutidens smak nog kunna te
sig väl kanderade, ja, en aning sliskiga — ha
i Randel funnit en känslig och lyhörd tolk.
Det huvudsakliga intresset knyter sig dock till
Randels översättningar av Lorenzo de’ Medici
och Poliziano. Det är svårt att tänka sig
vilken svensk det skulle vara som bättre än Ane
Randel kunde gått i land med översättningen
av Lorenzos mustiga och skabrösa
”Karne-valslåtar”, dessa lekfulla och brunstiga
ordgåtor, där renässansens lystna köttslighet fått
ett så omedelbart uttryck. Randel har
uppbådat hela sin imponerande språkliga
ekvili-bristik, och det måste sägas, att han löst den
utomordentligt svåra uppgiften att överföra
dessa poetiska skälmstycken till lätt och
graciös svensk vers med överdådig och
överlägsen talang. Också Polizianos veka och vackra
disticha och sånger till kärlekens och vårens
lov klinga säreget rent och friskt i denna smi-
5. — B. L. M. 1939. III.
diga och mjuka tolkning. Stort nöje bereder
också den holländske barockpoeten Joost van
den Vondel med sina tunga, praktfulla och
pompösa sextonhundratalskväden och
hjältedikter, de flesta i längd överträffande Frans G.
Bengtssons längsta ballader, vilket som bekant
inte vill säga litet. Åt Frans I:s hovskald,
Clément Marot, ägnar översättaren också
tillbörlig uppmärksamhet: det obesvärade
kaval-jerslynnet i hans eleganta tillfällighetsdikter
och vassa epigram kommer väl till sin rätt
också i sin svenska språkdräkt. För Chéniers
novantik och lyriska högspänning finner
Randel en kongenial svensk dräkt: det är inte
ofta man läser så spänstigt och behagfullt
formade alexandriner som exempelvis denna
samlings översättning av Chéniers berömda
”Den blinde”. Det enda prov på modern
poesi, som lämnas i dessa tolkningar, bär
Valérys namn, och Randel har valt att
översätta ”Kyrkogården vid havet”, av många —
och däribland anmälaren — ansedd som en
av denne ofta något sofistiske poets centralaste
dikter, detta trots att den är en av de minst
krångliga. Det högtidligt apostroferande i
detta beundransvärda poem kommer utmärkt
till sin rätt under Randels hand; ett citat av
de avslutande stroferna må vittna om detta
omdömes giltighet:
Du Zenon, Zenon, att så grymt mig hetsa!
Att på din vingelätte pil mig spetsa,
som flyger, men står still i öde rum!
Hans sus ger lif, men dödar, när han hvilar.
Se Solens sköldpaddskam! Hur själen ilar,
Achilles lik, men rör sig ej en tum!
Nej upp, min kropp, stig in i ljusets flöde,
slå sönder tankeformen, grip ditt öde
och känn, mitt bröst, hur unge vindar gry,
hur friske pustar in från hafvet välta
och bära hit min själ — o starka sälta!
Så grip mig, våg, och föd mig åter ny!
Ja, store, vide haf, som yrsel bringar,
med solens bild i millioner ringar,
likt panterns päls, ephebens chlamysdräkt,
du varder rusig, Världsorm utan gränser,
af klarblå köttet i din stjärt, som glänser,
vid böljebrus, med tystnaden i släkt.
Det blåser upp. Man må försöka lefva.
En våldsam vind i eken börjar trefva,
och bränningen tar klippan i ett sving.
Så flygen ut, ni blad, med släckta lågor
och bryten in, ja, bryten ned, ni vågor,
mitt lugne tak, där dufvor trippat kring.
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
