Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Randel, Ane, Efterklanger från främmande lyror, anmäld av Johannes Edfelt - Hilton, James, Vi är inte ensamma, anmäld av Thure Nyman - Marquand, John P., Boston, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Till slut en anmärkning, som visserligen
kan synas beröra en petitess, men som likväl
inte är helt betydelselös: Randel använder
genomgående e-former av adjektiv — ”mitt
lugne tak”, ”på krökte stigar” etc. — utom,
naturligtvis, av dem i femininum singularis.
Det gör åtminstone i recensentens ögon och
öron ett lätt parodiskt intryck. Hos
Stiern-hielm är sådant språkbruk det naturliga och
enda raka. Men om Ane Randel, svensk
översättare 1938, tror att det bidrager till
höjandet av en arkaiserande-estetisk effekt, så vill
jag för min del hålla för troligt, att han
gruvligen misstar sig. Johannes Edfelt
Vi är inte ensamma
JAMES HILTON: Vi är inte ensamma.
Översättning av Gunnar Mascoll Silfverstolpe.
Bonniers. 3: 75.
I en ypperlig översättning av Gunnar Mascoll
Silfverstolpe föreligger en ny roman av James
Hilton, ”Vi är inte ensamma”. Hilton hör till
de pålitliga författarna, man vet att man får
nöje av varje ny bekantskap med honom. Han
lämnar inte ifrån sig någonting halvgjort, det
finns inga likgiltiga sidor, varje detalj är
avslipad, fulländad, uttrycker exakt vad
författaren avsett. Det är obetingat god konst.
Om det också är stor konst, får väl bedömas
på längre distans.
”Vi är inte ensamma” påminner starkt om
en av Hiltons tidigare böcker, ”Och nu
farväl”. Uppläggningen är densamma, motivet
nära besläktat, tonen, den mjuka, lågmälda
tonen, som då och då liksom lyses upp inifrån,
är identisk. Det är berättelsen om en man
som förlorar allt ända till livet, men som ändå
står som segrare, därför att han vet alltför
mycket om livet för att frukta döden. Han är
läkare, och som sådan står han i livets tjänst
mot döden, men han ser på sjukdomen som
på en blomma och på döden som en
fruktsättning och mognad. Han är, som så ofta hos
Hilton, en smula verklighetsfrämmande, när
det gäller praktiska ting, han har inget sinne
för ekonomiska realiteter, han förhåller sig
passiv gentemot yttervärlden, avskyr och
undviker bråk och stridigheter. Det är bara när
han står med operationskniven i hand, som
han flammar upp till effektiv stridbarhet, hur
uttröttad han än kan vara. Han lever för sitt
yrke, sin son, ett barn med sjukligt nervös
läggning, och sin hobby: musiken. Slumpen
för i hans väg en ung flicka av tysk
extrak-tion, dansös vid ett femte klassens
landsorts-sällskap, ett tillvarons värnlösa offer liksom
han själv. Omständigheterna driver honom att
ta henne under sitt beskydd, han finner att hon
har god hand med sonen och anställer henne
i sitt hem. Hustrun kommer hennes förflutna
på spåren och vill jaga i väg henne. Inför
hotet om den förestående skilsmässan kommer
doktorn till klarhet om sina känslor för denna
främling, som skänkt honom all den mänskliga
värme samlivet med hustrun förmenat honom.
Just då bryter kriget ut, och doktorn gör ett
desperat försök att rädda henne ut ur landet,
innan det blir för sent. Samma natt avlider
hustrun i förgiftning. Doktorn och den tyska
flickan anklagas för mord och dömas till
döden på graverande indicier. Bägge möta
den med stoiskt mod, de veta att de inte äro
ensamma, att döden inte är en fara utan en
räddning, inte skiljer utan förenar.
Hiltons bok är en hyllning till den tysta
heroismen och en protest mot våldet. Det är
en kärleksroman i litet format, men den syftar
långt utöver sin skenbara begränsning. Det
mesta står att läsa mellan raderna.
Thure Nyman
Den puritanska idyllen
JOHN P. MARQUAND: Boston. Översättning
av Anna Rudebeck. Hökerbergs.
6: 75.
Talangfulla satiriker har lyckats göra Boston
till en löjlig stad, uppfylld av reaktionära
stofiler, sedlighetsnuckor och ljusblå
peko-ralister. Boston har helt enkelt blivit en
symbol för social stagnation, puritansk
förljugenhet och inskränkt kastanda. Alla dessa drag
återfinnes hos John P. Marquands tidsenligt
retuscherade Bostonbild, plus en del andra
som veterligen inte betonats så starkt
tidigare. Marquand kan gott vara en av Bostons
moderna, avfälliga söner, som frigjort sig
utan alltför stor ansträngning och därför inte
fått förståelsen, sinnet för nyanser, bortfrätt av
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
