Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. B. PRIESTLEY
UR ”MIDNATT
I ÖKNEN”
Vi hade rest till Hollywood igen och redan
andra dagen kände jag att jag inte hade lust
att stanna där en enda natt till, så att jag
avslutade hastigt mina affärer och bilade med
min familj uppför den besynnerliga, trasiga
kusten till Santa Barbara. Här sluta plötsligt
oljekällorna, vilkas pumpar och
stålkonstruktioner stå ute i havet likt vadande
marsinvånare, och en god del av den gamla
mexikanska charmen dyker upp igen, antagligen
därför att de människor, som förr gjorde sig
sina millioner på oljan, beslutat bo i närheten
av Santa Barbara. En del av staden
härstammar emellertid från sjuttonhundratalet och den
berömda Missionen är mycket tjusig. Stilla
havet rullar och ryter vid stadens fot och
alldeles bakom ligga berg, som mer likna
riktiga berg och mindre skabbiga, bruna
skinnmattor än de i närheten av Los Angeles.
Allting här är påfallande pittoreskt. Sedan
man konstaterat att det hela är tämligen
artificiellt, konstlat och parasitiskt, en slags
privatinkomsternas stad, måste man erkänna
att den äger nästan all den charm som den
skryter med. Alltsammans är fortfarande smått
overkligt men inte så overkligt som
Hollywood och Beverly Hills. Staden har en
egendomlig, saltdoftande yppighet, som tjusade
mig. Jag kunde lukta havet och lukta
blom
morna och bladen, vilket är mer än jag kunde
längre söder ut. Vi stannade inte i själva
Santa Barbara utan ett par kilometer utanför
på Biltmore Hotel vid Montecito Beach. Jag
trivdes så bra på detta hotell att när min
familj for för att få tag i Regnbågsbron uppe
i Utah och jag inte kunde följa med, därför
att jag hade ett arbete att avsluta, så
återvände jag hit. Det är modernt och mycket
väl planerat, en lång, låg byggnad av spansk
typ med röda tegeltak och gulvita väggar,
massor av träd, inklusive väldiga palmer och
fina gräsmattor som gå ända ned till havet.
Jag bodde mot pation i ett rum med en liten
balkong, vilken vette mot brokiga rabatter med
lejongap, cineraria och apelsinträd i frukt och
blom. En papegoja i färger som en
sjörövar-kapten pladdrade bland löven. Utanför stodo
cypresser och eucalyptusträd bland de höga
palmerna. Luften var tung och söt av
blomdoft, som blandade sig med de lätta
havs-dimmorna. Det var allt vad tropikerna böra
vara och på något sätt aldrig äro. Tennyson
borde ha kommit hit och skrivit sin ”Lotus
Eaters”. Men kanske hade hela platsen,
palmerna och bränningen och alltihop, gjorts efter
Tennyson och kanske någon av dess f. d.
millionärer installerat en apparat någonstans
för luftens parfymerande. Jag tyckte om det
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
