Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR ”MIDNATT I ÖKNEN”
se hur det skulle gå för mig i spekulationens
mörka skogar. Jag visste att, hur tjusad jag
än var av Tidens problem, hur många timmar
jag än tillbragt med att läsa allt jag kom över
i ämnet, så skulle jag inte ägna det en enda
riktigt genomträngande tanke, förrän jag tvangs
att förvandla mitt tänkande till meningar och
kapitel. I åtskilliga år har jag haft en fantasi
— jag törs inte kalla det för mera — om
att detta Tidens problem är den speciella
gåta som sfinxen ställer till vår tidsålder, att
den ligger som en stor barrikad över vår
väg och att vi alla käbbla, skrika och stöna
i dess skugga och att om den kunde lösas,
skulle människoanden beskäras en underbar
lättnad och expansion. Inte ens i mina
mest fantastiska piprökningsdrömmar har jag
någonsin inbillat mig att någon liten bok av
mig skulle kunna hj älpa till med denna
pånyttfödelse. Jag hoppades — och hoppas
alltjämt — att det någonstans skall finnas ett
okänt, spekulativt geni, ”voyaging on stränge
seas of thought, alone”, som snart skall
komma med nyheterna. Jag visste blott alltför
väl att jag icke hade kunskaperna, tålamodet,
den rätta slags hjärnan. Ibland har jag känt
mig ungefär som en person, vilken kan spela
cirka tre toner på en fiol men upptäcker
partituret till en väldig, okänd violinkonsert och
ser på de förvirrande rika sidorna för att då
och då osäkert knäppa på en sträng eller
tveksamt sträcka ut handen efter sin stråke. Jag
kände mig också mycket ensam i min undran.
Jag tycktes aldrig stöta ihop med några
riktiga filosofer, och inga andra människor jag
kände skeno upp, när jag sade dem att
jag inte begrep det här om Tiden, även om
deras intressesfär var aldrig så stor och
sträckte sig från skrakfåglar till gregoriansk
kyrkosång. Uppenbarligen var för dem det hela
en enkel och ointressant seglats i öppna vatten.
Tiden går och går och kan inte hejdas och så
är det inte mer med det. De voro blankt
lik
giltiga. Men de rubbade ej min tro att ifall
vi kunde hitta en nyckel som passade i detta
nyckelhål, skulle vi kanske kunna öppna en dörr
ut mot en ny värld. Och vi behöva en ny värld.
Det vildaste påhitt om fantastiska
dimensioner förefaller mig ha mer sunt förnuft i sig
än den konventionella syn på Tiden, som
nästan alla jag känner acceptera utan vidare.
Enligt denna uppfattning är ögonblicket, nuet,
det enda som verkligen existerar. Det
förflutna, det verkliga förflutna, och inte
hjärnans minnesbilder därav, har försvunnit.
Gårdagen är borta och allt har drunknat i
glömskans natt. Framtiden har inte anlänt. Den
kan inte sägas ha någon form, någon
egenskap; den är intet, likt det förgångna. Mellan
dessa båda intet ligger aktualitetens
rakblads-egg, det närvarande ögonblicket, nuet. Detta
Nu varar tydligen för oss ungefär en tiondels
sekund. I denna tiondels sekund utspelas våra
liv. En blinkning och den är borta och med
den hela universum. En ny blinkning och en
ny värld har anlänt, en ögonblicklig skapelse
som blott är till för att gå under så snart vi
ropat: Nu! Vi kunna inte ens sägas lugnt röra
oss från intet till intet. Vilka äro vi? Och
ändå tala alla våra metaforer — och
metaforer, som äro i bruk sedan årtusenden äro
värda att man fäster avseende vid dem — om
Tiden som en rörelse. De inte så mycket som
antyda att Tiden skulle vara sysselsatt med att
för varje bråkdel av en sekund rasera och
pånyttföda världen. Dessa metaforer säga oss
att Tiden bär oss som en ström, en vagn, en
flod. Man säger oss att vi ha en intuitiv
förnimmelse av denna rörelse. Om vi slås
medvetslösa, konstatera vi, så fort vi återfå
medvetandet, att ett tidsmoment förflutit, att den
evigt flödande strömmen fört oss litet längre.
Men denna rörelse förutsätter en bakgrund,
som inte rör sig. Strömmen flyter mellan
uppenbarligen orörliga stränder. Om Tiden
flyter likt en världsälv, vad är det då som icke
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
