Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. B. PRIESTLEY
rör sig, var äro dess stränder? Hur veta vi att
vi äro stadda i ständig rörelse? Och varför
säga vi att än flyger Tiden, än kryper den
fram? Om klockan mäter tiden för oss, var
finnes då den klocka vi rådfråga, då vi säga att
den vanliga klockan flyger eller kryper? Hur
kan denna vedertagna Tid på samma gång
vara den enskilda och den allmänneliga? Jag
hade aldrig lyckats få någon rätsida på det.
För åratal sedan hade jag läst en liten
bok som tycktes konfirmera några av mina
egna vaga spekulationer. Den hette ”Flatland:
A Romance of many Dimensions”,
publicerades 1884 för 2:50, har länge varit
utgången från förlaget och rätt svår att komma
över. (Någon borde trycka om den.) Där
beskrives med mild, akademisk ironi livet
i Ytlandet, där invånarna tro sig leva i ett
tvådimensionellt plan och följaktligen äro
geometriska figurer utan kropp. Skildraren,
en medlem av det lärda skrået, är en Kvadrat.
Han får besök av en mycket oroande
främling, som har förmåga att förändra form och
komma och försvinna i Ytlandet efter behag
och denne främling, som i själva verket är
ett klot och följaktligen tredimensionell,
berättar för vår vän Kvadrat att en värld med tre
dimensioner existerar. Den tvivlande Kvadrat
får slutligen se en vision av denna de tre
dimensionernas fantastiska värld, vilken
förefaller honom mycket främmande men av
förbluffande skönhet och vitalitet. Efteråt
försöker han lära ut sanningen om de tre
dimensionerna åt sina medytländare, vilka
omedelbart sätta honom i fängelse. Om man vill kan
man ta detta som ett förtjusande geometriskt
skämt, skrivet för att roa en liten
universi-tetsklick. Så måste det ha verkat för femtio
år sen, och jag föreställer mig att än i dag
mycket få människor se någon verklig mening
i detta skoj med dimensioner. Folk i
allmänhet äro inte intresserade av dimensioner. De
ha ännu ej upptäckt att ur det skenbart
dår
aktiga eller meningslösa pratet härom, kan
komma upptäckter och trossatser som skulle
kunna förändra hela universum för oss.
Författaren till Ytlandet går stillsamt fram på
analogiens väg. Den tvådimensionella varelsen
förvirras av den tredimensionella, vilken har
förmåga att röra sig i en ny och ofattbar
riktning och dessutom har förmåga att se allt
som händer i Ytlandet, därför att han bara
behöver kasta en blick på dess
tvådimensionella plan för att upptäcka alla dess
hemligheter. På åttiotalet fanns det en ursäkt för
dem, som betraktade denna analogi som ett
rent skämt. Men sedan dess har det hänt en
hel del. Matematiker och fysiker, som utan en
skymt av humoristisk fantasi sysslat med sina
siffror, ha tvingats att erkänna tillvaron av en
fjärde dimension, för att nu inte tala om en
femte eller sjätte. Vi få till exempel veta att man
inte kan placera in elektronen i en
tredimensionell värld. Det har till och med påståtts att
det behövs en sexdimensionell värld för att
två elektroner överhuvudtaget skola råkas.
Detta betyder att vi mycket väl kunna
hår-draga analogien mellan Ytlandet och
Rymdlandet. Vi kunna med sympati läsa om
ytlän-daren som plötsligt befann sig i Rymdlandet,
därför att vi på sista tiden ha börjat betrakta
oss själva som rymdländare vilka fått se en glimt
av Rymd-Tidlandet. Vi äro varelser med
tredimensionell uppfattning, av vilka det begäres
att vi skola bli kloka på en fjärde dimension.
Nu hade jag, lustigt nog eftersom jag inte
har någon matematisk begåvning, funderat över
dessa dimensioner redan innan jag läste
”Flatland” och långt innan jag läst Hinton och
Dunne och Ouspensky. En sak hade jag
upptäckt av mig själv. Det är en sak som inte
klarlägges av författaren till ”Flatland”. Låt oss
återvända till dess tvådimensionella invånare
och antaga att de, trots att deras
uppfattning är strängt tvådimensionell och de endast
känna till längd och bredd, faktiskt leva i en
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
