Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR ”MIDNATT I ÖKNEN”
tredimensionell värld, som även äger djup.
De se allt som geometriska ytor. Sålunda
måste en pyramid, som passerar genom deras
medvetandes tvådimensionella plan, verka som
en rad av kvadrater vilka förminskas, tills de
blott äro en punkt. Ett klot måste börja som
bara en punkt och sedan producera en rad av
allt större cirklar, tills dess hela diameter är
uppnådd. Jag insåg då att för sådana varelser
kunde den tredje dimensionen endast
uppenbara sig som successiva tillstånd, fortlöpande
i en före-och-efter-riktning, alldeles olik de
två andra dimensionerna och följaktligen ej
i Rummet utan i Tiden. Vad som för oss
tredimensionella varelser tydligt och klart
är bara tjocklek måste för dem bli lika
mycket växande eller avtagande i Tiden. Vår
skildring av ett klot, som kan ses samtidigt
i alla tre dimensionerna, ett klot med alla sina
delar samordnade, måste på dem verka
fantastisk, mystisk. Deras principfasta, sunda
förnuft bör tillbakavisa sådant prat i vädret. Då
jag hunnit så långt i mina egna funderingar,
låg det för mig ingenting absurt i den
föreställningen att vi kunde vara varelser med en
tredimensionell uppfattning levande i en
fyr-dimensionell värld, vilka tvingas att betrakta
tingens skapnad i den fjärde dimensionen som
en serie förändringar i Tiden. Jag kunde
förstå, om också inte alldeles klart, att vad vi
kalla Tid — eller en del av vad vi kalla Tid —
möjligen skulle kunna vara helt enkelt vårt
sätt att uppfatta en fjärde dimension. Vi ha
lärt oss — ty det är tvivel underkastat om
djur, mycket små barn och kanske mycket
primitiva vuxna se föremål alldeles på vårt
sätt — att fatta längd, bredd och djup, men
den återstående dimensionen i dessas räta
vinklar når vårt medvetande som en serie
förändringar. Det är som om vårt medvetandes
brännpunkt måste förflytta sig längs denna
fjärde dimensions linje likt en lysmask, som
sakta rör sig över ansiktet på en väldig staty.
Vi se, med andra ord, aldrig tingen som de
verkligen äro utan se en serie tredimensionella
genomskärningar av dem. Våra hjärnor kunna
ej fatta denna ytterligare dimension annat än
som rörelse, förändring, Tidens flöde. Så långt
hade jag för några år sedan hunnit i mina egna
spekulationer och jag var ständigt på utkik
efter någon slags konfirmation av denna mycket
summariska tankeoperation. Och jag har aldrig
behövt vänta länge. Kanske det är därför som
jag känt att detta problem med Tiden är vårt
speciella problem, den gåta Sfinxen har ställt
vår samtid. Det mystiska stora flöde av
tänkande som i sitt långsamma lopp bär med sig
vetenskapsmännens, filosofernas och
konstnärernas andliga inställning, tyckes mig röra sig
i den riktningen. Kanske vi alla vakna en
morgon och finna att vi landat på en ny kust.
Sedan dess hade jag både läst och lyssnat
till J. W. Dunne, den nyktre
flygmaskinskon-struktören, som plötsligt lät en filosofisk bomb
explodera genom att publicera sin första bok
”An Experiment With Time”. Jag råkade vara
bland dem som anmälde den. Trots att ingen
kan sträva uppriktigare efter att vara klar
och koncis i sina uttryck än Dunne, är det
inte alltid lätt att följa hans tankar, särskilt
för en läsare som likt mig saknar matematisk
skolning. Men i olikhet med de flesta
genom-snittsläsare, vilka omedelbart kände sig
tilltalade av hans drömteori och struntade i
resten, blev jag mycket mer intresserad för
hans filosofi, som han kallar serialism, än jag
blev av hans drömteori, vilken tjänade som
introduktion till filosofien. Den fångade genast
min fantasi, eftersom den koncentrerade sig
på mina två älsklingsgåtor, den om
Jagmedvetandet och den om Tiden. För mig har det
alltid varit någonting förbryllande med
föreställningen om jagmedvetandet. Vi observera
något och vi äro medvetna om vår observation
och vi äro medvetna om vårt observerande
av vår observation och så vidare. Jag har
2. — B. L. M. 1939. IV.
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
