Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. B. PRIESTLEY
alltid haft en känsla av att naturvetenskapen
borde kunna ha något definitivt att säga om
detta, ty hur nära denna vetenskap än
kommer livet, fattas det alltid något i
förklaringen på vad den ser. Ty det finnes alltid
något hos vetenskapsmannen själv, som står
utanför den värld han betraktar. Samma kaos
råder beträffande Tiden. Någonting mäter den
rörelse vi kalla Tid, och det finns en annan Tid
bakom den, som mäter dess mått och så vidare.
Dunnes förklaring är att både jagmedvetandet
och tiden äro regressiva serier, det vill säga
serier som börja med ett unikt, första led och
sedan fortsätter i oändlighet med alla led
identiskt lika varandra. Jag minns att Dunnes
älsk-lingsillustration till sin tes är familjen:
regressens utgångspunkt är ett barn av manligt kön
som är en son, men ännu icke en far; det
andra ledet är hans far som är både far och
son; tredje ledet är farfadern som också är
både far och son och så vidare. Han grundar
sitt argument på att verkligheten ej kan fattas
annat än som en regression. Om detta hans
antagande är felaktigt, om hans regressiva
serier inte betyda någonting alls, så ramlar
hela hans filosofi ihop. Man hade sagt mig
att han blivit skickligt gendriven av någon
professionell logiker, men jag hade ej sett
gendrivandet. Dessutom hade jag under hela
mitt tänkande liv förbryllats av dessa båda
gåtor, Jagmedvetandet och Tiden, och ingen
av de fyndiga yrkestänkarna hade varit mig
till någon vidare hjälp. Dunnes teori satte
åtminstone rak kurs på de största hindren.
Han tror att var och en av oss är en serie
av åskådare, som existerar i en serie av olika
slags Tider. För åskådaren nummer ett, vårt
vanliga, klarvakna, skarpögda Jag, verkar
fjärde dimensionen som Tid. För åskådaren
nummer två, vilken är det Jag vi lära känna
i drömmen, när den förste åskådaren ej
fungerar, verkar den femte dimensionen som Tid.
Denne andre åskådare har en fyrdimensionell
föreställningsvärld och detta faktum förklarar
de fantastiska scenerier och handlingar, som
äro karakteristiska för drömmen, där allt tycks
så flytande, där händelser inte ha riktig början
eller slut och hus gå upp i skogar. Dunne
säger att det beror på, att vi försöka till
vår vanliga tredimensionella föreställningsvärld
översätta de sällsamma ting vårt
fyrdimen-sionella Jag upplever, medan det under sömnen
arbetar utan Åskådaren nummer etts skarpa
koncentration och affärsmässiga
uppmärksamhet. Då vi i vaket tillstånd minnas våra
drömmar, känns det som att dyka ner i ett annat
slags tillvaro och vi frestas att skratta åt dem,
trots att det ofta dröjer kvar i vårt
medvetande en känsla av att de ändå voro på
något egendomligt sätt betydelsefulla. Detta är
bakgrunden till den där vanliga scenen vid
frukostbordet med den före detta drömmaren,
som försöker övertyga sina åhörare om hur
intressant hans dröm varit, medan dessa inte
kunna hjälpa att de äro uttråkade, vilket oftast
också märks. Nu menar Dunne att det
drömmande jaget, som rör sig i tid nummer två,
har en lång rymd av tid nummer ett, den
fjärde dimensionen, till sin disposition, och
på så sätt lyckas pressa in i drömmens
fantastiska saga både bilder från det förflutna
och bilder från det kommande. Denna
tolkning av drömmen tvingade egna erfarenheter
på Dunne och den i sin tur öppnade för
honom de andra dimmiga perspektiven. Under
en period av flera år mindes han och
analyserade många av sina drömmar, gjorde
utförliga anteckningar och upptäckte då att
de hämtade sitt material ur framtiden såväl
som ur det förflutna. Man drömmer till
exempel att man ser tre elefanter gå runt, runt
en damm. Då man vaknar, minns man att
dammen har man sett som barn. Men man
har aldrig sett tre elefanter gå just på det
viset. Men åratal efteråt kanske man träffar
på dessa tre elefanter, inte promenerande runt
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
