Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR ”MIDNATT I ÖKNEN”
en damm, men rörande sig på samma sätt
som de gjorde i drömmen. Man har då, som
ni ser, kommit fram till en punkt i tid nummer
etts lopp, vilket man som åskådare nummer
två, för vilken tid nummer ett inte är den
verkliga tiden, för åratal sedan i drömmen
fångat en glimt av. Och när och om man ser
elefanterna, oroas man av den sällsamma
spök-stämningen att se något välbekant, av att ha
sett allt detta förr, som så ofta förvirrar en.
Det finns flera olika förklaringar på denna
besynnerliga men allmänmänskliga erfarenhet
alltifrån reinkarnation till en förmodad
tidsintervall mellan hjärnans två hälfter, men
Dunnes har alltid förefallit mig vara inte
bara den mest fascinerande utan också den
mest tillfredsställande. Denna hans drömteori
lyckas dessutom bättre än alla andra förklara
de underliga scenerierna, personerna och
händelserna i nattens dramer.
Ur denna Dunnes serialism får man fram
en odödlighetsteori som står sig inför de flesta
av de invändningar, som tyckas kullkasta äldre
teorier av samma slag. Den svaga sidan hos
dem är att de acceptera den konventionella
uppfattningen av Tiden som på en gång enskild
och allmännelig. Jones, som andevarelse, som
själ väntande på yttersta domen, lever vidare
och lever vidare. Och odödlighetstrons
motståndare ha alltid frågat triumferande:
Vilken Jones fortsätter? Varför skulle just
dödsbäddens gamla Jones fortsätta, när gossen
Jones, den unge mannen Jones, Jones i
blomman av hans ålder, redan försvunnit? Och
Jones själv, som kanske redan känner sig trött
och gammal, begär inte denna odödlighet.
Bättre att försjunka i evig sömn än att
tydligen för evigt uthärda en besynnerlig tillvaro
på andra sidan graven. Biologen, som i Jones
ser ett exemplar bland oräkneliga exemplar
av en art bland oräkneliga arter, frågar,
varför just denna varelse skulle vänta sig att
fortleva för evigt. Den enda odödlighet han kan
vänta är vad Wells kallar
”införlivningsodöd-ligheten”. Det är rasen som fortlever och
Jones gjorde klokast i att försöka identifiera
sig med rasens högre manifestationer. Vad
som är rent personligt hos oss är inte värt
mer än de sextio, sjuttio år det får på sig.
Livet är evigt, men inte Jones, som bara är
ett tillfälligt fenomen. Argumentet och andan
äro mycket välbekanta. Konklusionen är riktig,
om Tiden är både enskild och allmännelig.
Så länge man befinner sig på det tidsplan,
som förser oss med almanackans data, är
Jones förvisso dödlig. Han kommer att dö
och försvinna, alldeles som han föddes och
kom till. Den slutliga sortin är lika viss som
den första entrén. När
naturvetenskapsmannen i sin egenskap av naturvetenskapsman
säger att odödligheten för honom är en
absurditet är han i sin fulla rätt, ty i den
entidsvärld, i vilken naturvetenskapen arbetar,
måste odödligheten vara omöjlig. Hur skulle
Jones kunna leva vidare i den? Blir han äldre
och äldre? En nattmara. Stagnerar han vid
en viss ålder? En omöjlighet. Blir han
plötsligt yngre? Motbjudande. Om vi i ett försök
att svara på detta viska något om att Jones
har en själ, så svarar naturvetaren helt
naturligt å sitt ämbetes vägnar att han inte kan
hitta någon plats för själen hos Jones. Dock
kommer han kanske snart att bli tvungen att
utvidga begreppet Jones åtskilligt. Denna vinter
har jag läst och hört berättas om en lång rad
av försök som gjorts av professor Rhine och
hans assistenter vid Dukeuniversitetet. Under
ett arbete som utförts med vetenskaplig
urskiljning och noggrannhet och under
hundratusentals försök har professor Rhine tydligen
definitivt fastslagit det faktum att klärvoajans
och telepati existera och icke ens äro särskilt
sällsynta. De äro krafter som stå utanför våra
fem sinnens kontroll, de kunna ej förklaras
med någon känd form av strålning och tyckas
vara oberoende av avstånd och genomtränga
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
