Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. B. PRIESTLEY
alla hinder. De ha ingen rätt att finnas till,
men numera har det snyggt och prydligt
bevisats att det göra de. Så att även i
naturvetenskapens förenklade entidsvärld är Jones
dock en gåtfull varelse. Men i den världen
kommer Jones förvisso att dö och försvinna,
och när hans tid kommer, har han nog
ingenting emot att gå. Men själva det gamla, det
välbekanta uttrycket ”hans tid”, är betydelsefullt.
Om Tiden är illusorisk eller mångfaldig,
om den är ett sätt för oss att nalkas
dimensioner, vilka vi ej förmå fatta i rummet, då
ligger det ingenting absurt eller motsägande
i Jones’ odödlighet. Frågan, vilken Jones?
kan då besvaras. Svaret är: Jones, hela Jones,
vaggans, klassrummets, kontorets, herrgårdens,
sjukhusets Jones, den fullständiga,
fyrdimen-sionella längden på Jones. När vi tänker på
människor, vilkas liv vi äro tämligen bekanta
med, tendera vi alltid till denna
fyrdimen-sionella syn på dem. Om du säger ”Napoleon”
till mig, får jag en ögonblicklig kaotisk bild
av många olika tredimensionella gestalter:
pojken på Korsika, den magre unge
artilleriofficeren, den satte kejsaren, den döende
mannen på Sankt Helena, varierande tvärsnitt
av den fyrdimensionella verklighet som var
Napoleon. Och då Jones för sin del fullbordat
rörelsen längs sin fyrdimensionella bana och
i döden kommer till dess slut, är han ingen
okroppslig varelse, som trånar efter att få
vara med oss andra, utan rör sig kanske i rät
vinkel mot vår riktning i något som förefaller
honom som en ny tid, medan han i själva
verket tar hela sitt fyrdimensionella jag med
sig längs en femte dimension. Detta låter allt
annat än enkelt, men det finns inte mycket
som bevisar att världen är enkelt hopkommen.
Inte heller är det fullständigt omöjligt att
föreställa sig, ty enligt Dunne uppfånga vi
i våra drömmar en förvirrad glimt av denna
komplicerade värld — så mycket mer
förvirrad och kaotisk som vi försöka översätta
våra erfarenheter i begrepp vilka sakna en
nödvändig dimension. Enligt Dunnes
uppfattning måste vi såsom en serie av åskådare
vars uppmärksamhet ständigt förflyttar sig
över nya fält av Tid, vilka i själva verket
äro utökade dimensioner, vara odödliga eller
måste åtminstone den yttersta åskådaren inom
oss vara odödlig. Enligt honom äro vi
sysselsatta med att lära oss att leva. Enligt denna
teori är livets tragiska korthet omätligt
utdragen och icke längre tragisk. De flesta av oss
ha väl ofta känt att det ligger något
fruktansvärt, beklagansvärt improviserat över våra
liv, vilka i så hög grad äro ett
ur-hand-i-mun-kaos, ett virrvarr av ynkligt tal och tarvliga
gester, där full uppmärksamhet och klokhet
alltid komma för sent. Vi likna talare eller
sångare, som utan förberedelse, hastigt och
lustigt slungats upp på en estrad. Det är mer
än bara begär efter erfarenheter, som ligger
i vår längtan efter odödlighet. Det är något
ädlare än blotta rädslan för döden. Vi kunna
inte hjälpa att vi ha en känsla av att livet
vore värt mer än den skissartade
improvisation vi förmå åstadkomma. Vi äro som
skådespelare, vilka gräma sig över att de ej kunna
göra mer av en roll. Men Dunnes teori för
inte bara tanken till denna väldiga vidgning
av fältet för vår erfarenhet och våra
möjligheter, utan ger också någon förklaring på hur
vår uppfostran förlöper. Som den
tredimen-sionelle Åskådaren nummer ett i Tid nummer
ett begagna vi den fysiska hjärna, som måste
förgås, då vår Tid nummer ett är ute. Men
denna hjärna, med dess skarpa
koncentrationspunkt, har lärt oss att tänka. Vi äro inga
luftiga andar, som för en tid tagit vår boning
i köttet. Dunne tror att den odödliga själen
är mindre mogen och i större behov av
undervisning än det dödliga verktyget, hjärnan.
Från denna synpunkt sett tjänar vårt
tid-nummer-ett-liv i köttet som en slags
lärlingstid för mera komplicerade existenser i okända
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
