Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. B. Priestley: Ur ”Midnatt i öknen”. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR ”MIDNATT I ÖKNEN”
tider och dimensioner. Emellertid finns det
ingen övergång i konventionell mening från
ett liv till ett annat, eftersom vi från
begynnelsen existera som en serie av åskådare i en
serie av tider. Så som jag fattar det skulle
skillnaden mellan en existensform och den
nästa vara att vad som i den ena verkade
som tid, i den nästa verkade som dimension,
att den skarpa koncentrationspunkten övergår
från Åskådaren nummer ett med dess Tid
nummer ett till Åskådaren nummer två, som
har med Tid nummer två att göra och så
vidare. Jag har alltid tyckt att ett sådant
rörelsemaskineri måste vara fullt av
förvirrande komplikationer, men det uppställer
faktiskt en teori om en värld av tillräcklig
storlek, ett tillräckligt komplicerat och tillräckligt
mångsidigt universum. Olyckligtvis tror jag
inte att Dunne har det temperament, som
kunde förmå honom att gå närmare in på
den filosofiska, etiska, estetiska och religiösa
innebörden av hans teori. I sin andra bok1 har
han försökt bevisa att de svårigheter och
motsägelser, som den moderna naturvetenskapen
råkat ut för, äro resultatet av fastlåsandet av
Tiden såsom något absolut i stället för
någonting regressivt. Naturvetenskapen med dess
kaos av vågor och partiklar skulle nu ha
kommit till en punkt, då dess uppfattning av
Tiden grumlar dess syn. Om han lyckats eller
ej, förstod jag inte och jag misstänkte att det
var mycket få som förstodo det. I denna andra
bok befann han sig i en besvärlig belägenhet.
Hans icke-vetenskapliga läsare kunde ej följa
med i hans bollande med vågor och partiklar,
kvanta och relativitet och vetenskapsmännen
måste med fasa ta avstånd från hans teori
om Den odödlige åskådaren. Jag kunde endast
hoppas att han nu arbetar på en tredje del,
som får ett vidare perspektiv.
1 ”The Serial Universe.” Dunne har senare
populariserat och sammanfattat sina teorier i ”The New
Immortality”. (Faber. London 1938. 3 s. 6 d.)
Trots att jag närde en misstanke om att
Dunne gått vilse, när han utvecklade sin teori
vidare med de ändlöst reflekterande speglarna
av regressiva serier, hade jag fått för mig att
hans syn på Tiden måste komma sanningen
nära. Vi existera i mer än en tid. Vi äro
mycket mer komplicerade varelser än vad som
vanligtvis antages. Ytländaren hade häpnat
över rymdländarens möjlighet att genom att
fritt röra sig upp och ner kunna genomskåda
Ytlandets alla hemligheter. Vi äro
rymdlän-dare, som just börjat häpna över vad
rymd-och-tidländare, vilka fritt röra sig i den fjärde
dimensionen, skulle kunna göra och kanske
göra. Den skapande fantasien kunde vara en
slags biljettkupong för ett visst förflyttande
längs denna dimension. Jag mindes då att
jag mycket sent en kväll sommaren förut stött
på William Gerhardi och lyssnat till hans
teori, att den sanna konsten är en
fyrdimen-sionell skildring av tingen. Hans tanke var
att man måste befria sig från Tidens tvång
för att se livet som det verkligen är och att
så fort man kan det, så snart man förvandlat
Tiden till en dimension, får allt en egenartad
skönhet. Han menade, antar jag, detsamma
som Proust. För Proust var det ej den
ursprungliga handlingen som hade ett värde
utan minnets ofrivilliga återerövring av det
skedda. Denna återerövrade handling tycktes
föra en storslagen tillvaro för sin egen skull.
Nu hade den en doft och en färg och en
arom, som den ej haft den gången den
upplevdes, men icke därför att den i minnet
sågs genom ett känslotöcken utan därför att
Tiden inte längre rusade i väg med den; man
kunde se och begrunda den för dess egen
skull. När Tiden upphört att brusa i våra
öron, kunna vi lyssna till vårt förflutnas
musik. Det var just vad Gerhardi sade, då han
envisades med den fyrdimensionella aspekten.
Scenen var inte längre fördunklad eller rann
oss ur händerna eller sprängdes sönder av
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
